Hans Falladas Ensam i Berlin gavs ut redan 1948 i Sverige. Men då, liksom i Tyskland året före, var flera centrala avsnitt strukna. Aufbau-Verlag (i den sovjetiska zonen) hade kontaktat Fallada redan 1945 om att skriva en roman baserad på verkliga händelser, ett gift par - han verkmästare på en snickerifabrik, hon hembiträde och tjänstekvinna - som bedrev en privat kamp mot Hitler genom att i "offentliga" trappuppgångar i Berlin lägga ut handskrivna brevkort som manade till motstånd.
Förlagets tanke var att Fallada skulle skriva så att romanfigurerna blev förebilder, det här var ju tiden alldeles efter kriget. Det gällde att tvätta bort stämpeln att "alla" tyskar var medskyldiga. När manuset tillkom var de allierade sysselsatta med sin avnazifiering av Tyskland. All inblandning i nazistregimen utreddes och bestraffades.
Men Fallada skrev inte en bok om hjältar och hjältinnor, i stället var manuset som levererades till förlaget på hösten 1946 en kollektivroman full med rädsla, småskurkar och angivare.
I stort sett varenda figur i boken var på ett eller annat sätt medlöpare. Antingen som i makarna Quangels fall att de menade att det var Hitlers förtjänst att Otto Quangel fått arbete efter fyra års arbetslöshet sedan hans snickerifirma gått i konkurs 1930. De var inte partimedlemmar, men Otto hade i egenskap av verkmästare en post inom Arbetsfronten och Anna gillade sin befattning i Kvinnofronten där hon i och för sig fick order uppifrån men också fick kommendera andra. Eller Eva Kluge som arbetade vid posten, hon kände sig tvungen att vara partimedlem för att kunna behålla arbetet vid ett statligt verk. Eller alla grannar
i trappuppgångarna som lyssnade bakom dörrarna för att eventuellt höra något farligt de måste akta sig för, men som också kunde förrådas, direkt till Gestapo eller till hyresvärden eller partimedlemmen, och därmed - förhoppningsvis - skaffa rapportören ett renommé av pålitlighet och kanske en extraranson av kaffe eller smör.
Fallada gav alltså inte den bild förlaget velat ha av Berlins innevånare och eftersom han dog strax efter, i februari 1947, blev det möjligt att göra strykningarna, och därmed förändra innehållet, utan att han protesterade.
Enbart den historien gör Ensam i Berlin värd att läsa. Men läs den framför allt för Falladas snabbt skissade bild av människornas utsatthet och rädsla, deras ständiga ångest för att bli upptäckta med någon liten förseelse.
Genom sina ibland närmast karikerade individer håller han fram ett samhälle i sönderfall, där ingen kollektivism eller lojalitet klarar av att överleva. Som läsare kan man känna handsvetten och hjärtklappningen, det är spännande och väldigt tänkvärt. Och förlaget hade fel.
I alla fall om dagens läsare. För även om Fallada påstår att nästan samliga tyskar på ett eller annat sätt bidrog till Hitlerregimen, så visar han samtidigt att de inte hade mycket till val. Läsaren förstår att isolerade från varandra, ensamma med makten var det inte många som vågade offra både sina liv, och utsätta sina familjer och vänner för dödsfara.