Läsvärt om Sundsvallsstrejken

I år kommer hon med en historisk berättelse i svensk miljö, Sågverksungen.
Romanen skildrar Sundvallsstrejken 1879, landets första stora strejk med 5.000 deltagande arbetare. Trävarupriserna sjönk i slutet av 1870-talet och träpatronerna sänkte därför arbetarnas löner. För att åter få fart på produktionen fick sågverksägarna ett stödlån på 3 miljoner av staten, pengar som de utmanande nog till en del brände på en storslagen fest, medan arbetarnas löner inte höjdes med ett öre. De strejkande arbetarna vid de många sågverken i Sundsvallstrakten krävde tillbaka sin tidigare lön, men landshövdingen Curry Treffenberg kallade in militär och till och med kanonbåtar, och strejken kvästes redan efter en vecka. Arbetarna fick ingen högre lön och strejkledarna avskedades. Träpatronerna firade segern med en ny fest. Olsson låter den 11-åriga Bricken, som arbetar som ströflicka i brädgården vid sågverket på Svartvik, berätta om dessa händelser. Hennes hedervärda föräldrar, Frida och Edvin, har det svårt i livet. Tidigare levde de som småbrukare i Västerbotten, men nödårens missväxt ledde till en stor katastrof. Deras tre barn dog och makarna måste överge sin stuga. Edvin blev så småningom plankbärare på Svartvik och familjen fick en trång bostad i en arbetarbarack. Men Edvin blir utsliten av det hårda jobbet och får jobba som hjälpsågare till svältlön, Frida bidrar till försörjningen genom att tvätta åt herrskapsfruarna, och också Bricken är stolt över att hon redan är arbeterska och tjänar en liten slant. Det här är en mycket läsvärd arbetarroman. Med både kunskap och inlevelse skildrar Olsson den dramatiska strejkveckan, som inte gav mera lön men ändå en insikt att man måste hålla ihop och organisera sig, om man vill åstadkomma ett rättvisare samhälle. Och Bricken är en fantastisk hjältinna, både barn och vuxen på samma gång. Mitt i allt slit och elände gläds hon över livet på Svartvik med dofter från hav och färskt trä, hon leker fantasilekar med de andra ungarna, hon berättar om vad som händer familjen för sin storebror, han som bara blev fyra år och sedan blev en ängel, och hon tröstar sig med att krama kattan Gullenos och gråter bittert när kattungarna måste dränkas. Trots att perspektivet är ett barns, får läsaren en rad samhällsproblem aktualiserade, både politiska, religiösa och sociala. Kanske kan man också kalla romanen feministisk. Frida, som i likhet med Vibeke Olsson är troende baptist, kämpar trots sjukdom och fattigdom med att åstadkomma ett anständigt liv för sin familj. I motsats till andra trosvänner anser hon att strejken är rättfärdig och har också förmåga att uttrycka och hävda sina åsikter.
Edvin säger beundrande: "Jag tror du har mer kämpatag än ett helt tjog karlar. Om alla hade såna käringar ..." Och hon förklarar pappa Edvins obehärskade vredesutbrott för Bricken: "Det är inte lätt för karlar att bli så förödmjukade, så stukade. Tänk på att soldaterna stod och pekade på dem med bajonetterna där på Skarpskyttelägret. Och nu de här åtta dagarna då de inte får lämna verkets område. Det blir sår i hjärtat, det. Det är lättare för oss fruntimmer. Vi hittar alltid någon liten plats där vi kan röra oss. Och när man vet att man kan skapa ett hem av ett rum i en bolagskasern har man sin värdighet, den kan ingen ta ifrån en. Karlarna är mer sårbara, fast de är starka." Man kan invända att Bricken och hennes föräldrar är idealiserade arbetarporträtt, deras duktighet känns ibland en aning påfrestande. Men Olssons gestalter är ändå levande människor, som engagerar läsaren och man tar sig fort igenom de 370 sidorna. Sundsvallsstrejken må vara historia, men fortfarande sänks anställdas löner när det blir lågkonjunktur medan 2000-talets patroner ser till att sko sig med feta bonusar och pensioner.

Läsvärt om Sundsvallsstrejken

Vibeke Olsson gjorde en stark debut 1975 med Ulrike och kriget, en ungdomsroman om en tysk flicka hängiven Hitler och nazismen. Olsson har därefter producerat en lång rad historiska romaner, många med stoff från romersk kejsartid.