I antologins form presenterar Pontus Lindh sju manliga författare och journalister som i var sitt kapitel ställer sig frågan: Vad för slags man är jag? De skådar alla inåt, vrider och vränger på den egna könsidentiteten.
Skribenterna har vandrat olika banor och skiljer sig i ålder och i tonfall. Just de olika perspektiven gör samlingen särskilt läsvärd och lockande. Boken är en utmärkt början till diskussion och förhoppningsvis når den en bred publik.
Under läsningen väcks gång efter gång mina egna minnen. Jag ser mönster och förstår att mina erfarenheter liknar författarnas. Manligheten, som ofta bara tas för naturlighet, framstår här i stor utsträckning som summan av erfarenheter och miljö. Flera av författarna konstaterar svårigheten i att närma sig könsidentiteten som ämne. Den är en av de grundstenar på vilka våra identiteter byggs.
Joakim Forsberg avslutar sitt kapitel med att önska sig en plats att vara där han inte behöver förhålla sig till varken manlighet eller kvinnlighet. En marginal som kan kallas "jag". Kontentan av hans vindlande resonemang är att det är en omöjlighet. Men ändå värt att sträva efter.
Ronnie Sandahl står för samlingens mest vågade text. Med skärpa och utan pretentioner låter han Pekka-Eric Auvinen tala. Den finske grabben som slaktade skolpersonal och elever i Jokela. Att koppla även de mest extrema våldsyttringarna till samma könsmaktsordning som omger oss i vardagen är minst sagt att sticka ut hakan.
Mikael Niemi berättar i sitt bidrag om sin önskan att få vara med i jaktlaget. Trots att han är författare och först efter en långvarig exil återvänt till Tornedalen. Bästsäljaren Niemi träder in i fädernas jaktkoja som gröngöling, men villig att lära.
Att sedan baka om den upplevelsen till mjuk och eftertänksam prosa är att tänja lagom mycket på gränserna för den manliga gemenskapen. Kapitlet visar på ödmjukhet inför de gemenskaper som genom generationer har etablerats. Och att vi inte över en natt kan göra rent hus med kön.
Visst är kön till stor del en social konstruktion. Men en alltför hårt slående relativism lämnar oss utan språk, kärlek och konst. Den mänskliga upplevelsen är en social konstruktion. Men också allt vi har. Lev med det.