Företaget Liberian American-Swedish Minerals Company låter inte särskilt bekant i dag, men förkortningen LAMCO kanske ger den minnesgode associationer till ett svenskt gruvbrytningsprojekt i Liberia på 1960-talet. Grängesbergsbolaget gjorde en jättesatsning på 250 miljoner dollar och anlade gruvstaden Yekepa i norra Liberia, byggde en järnväg för att frakta ned malmen till hamnstaden Buchanan, och massor av svenskar fick jobb i det avlägsna landet. Liberias president Tubman välkomnade och stödde den utländska investeringen, och under några år blev Liberia en betydande leverantör av järnmalm.
Gunnar Ardelius, ung författare med några kritikerrosade ungdomsböcker bakom sig, har nu publicerat sin första vuxenroman, Friheten förde oss hit, som handlar om en svensk familj som hamnade i Yekepa under LAMCO-projektet.
Pappan i familjen, med hjältenamnet Hektor, tjänstgör som personalchef, hans fru Margret och tonårssonen Mårten hänger med och bor i de vitas fina stadsdel i detta starkt segregerade samhälle. Först känns det mesta som ett spännande äventyr i ett exotiskt land men snart kompliceras deras tillvaro, och för familjen förvandlas äventyret till ett sorgligt nederlag. Det är lätt att se familjens öde som en symbol för ett misslyckat u-landsprojekt . Och den privata drömmen om att börja "ett nytt liv" visar sig fåfäng, alla bär sitt förflutna med sig.
Hektor är snarast en antihjälte som har svårt att klara av det auktoritära chefskap som krävs av honom, Margret har sen länge tröttnat på honom och tänker mera på sin exälskare, och Mårten, som fångats av 1960-talets vänsterrörelse, blir god vän med familjens husboy, "Ormpojken", och tar till föräldrarnas förskräckelse parti för de inhemska gruvarbetarna, när en strejk bryter ut. Men strejken slås ned av Tubmans soldater och Mårten och Ormpojken råkar illa ut.
Ardelius berättarröst är allvetande och växlar ständigt perspektiv mellan huvudpersonerna och kommenterar också deras handlingar och tankar, ibland litet förnumstigt och pekpinnemässigt. Men på det hela taget är det en mycket läsvärd och fängslande roman, och författaren lyckas både att ge liv åt sina gestalter och aktualisera det problematiska i att raskt anpassa västerländsk industrialism i ett afrikanskt land.
De vita männen uppträder som makthavare, deras sysslolösa kvinnor bildar en socitetsklick. Ett trädgårdsparty beskrivs så här:
"En yster samling kvinnor från både den mer välvårdade arbetarklassen med makar som jobbade som förmän på gruvan och så medelklasskvinnor gifta med tjänstemän. I Sverige skulle de knappast umgås men här hade de buntats ihop och förvandlats till en samling fnittrande överklasskvinnor. De höll i sina drinkglas med händer som fortfarande bar spår av valkarna från skurhinkar och spenar, njöt av livet på djungelparnassen och verkade fullständigt övertygade om att det ingick att åthuta uppassarna trots att de själva fortfarande osade av falukorv."