Läsvärt men tröttande

och psykologen Stefan Holmberg debuterade 2003 med Le och må, Lille far, en barndomsroman om livet på den västerbottniska landsbygden, full av sköna skrönor, allvar och humor.
I den fristående fortsättningen, Den spikraka linjen, har pojken, Åke Nylander, vuxit till en ung man på väg in till realskolan. Världen håller på att öppna sig, hormonerna leker i den oskyldiga kroppen, drömmarna om att verkligen uträtta något växer i hans tankar.
Skrivandet är en väg till nya upplevelser. Han får beröm för sina uppsatser i skolan, lokaltidningen uppmärksammar honom och han börjar så småningom radskriva för lokalbladet. Snart är det dags att lämna byn och åka till universitetet vid kusten.
Studentlivet i Umeå skildras med all den rörighet och tveksamhet som så väl känns igen för den som lämnat hembygden för att äntligen bli något, få en titel, ett yrke, gå vidare.
Åkes förhållande till flickorna upptar en stor del av romanen. Det vill sig inte riktigt för vår hjälte vid universitetet. Han blir mest en betraktare, en kille som alla flickor vill vara vän med. Åke vill mer, men som sagt, det är inte alltid så att kärleken skakar till sig.
Romanen är fylld av händelser, dialog, möten och besvikelser på kärlekens område, där det mesta förblir teorier, önskedrömmar.
Livet vid universitetet, sommarjobb med skogsplantering hemma i byn eller på Västerbottens-Kurirens lokalredaktion i Vilhelmina, resor och bilder från hemresorna till byn, skildras med en torr, lite hjälplös humor. Åke är både intelligent och fantasifull och lockas mycket av att bli journalist.
Men han bestämmer sig för att läsa till psykolog, ett val som inte tycks vara medvetet, något ska man ju göra. Samtidigt håller han drömmen levande om att skriva något verkligt viktigt, som en roman.

scen utspelar sig när Åkes mycket jordbundna far följer sin son ner till universitetet i Umeå inför terminsstarten. De kör förbi skyltar typ, Institutionen för histologi, Pedagogik, Sociologi, Teoretisk fysik och fadern frågar undrande: "Vad gör dom henna?" Och får det perfekta svaret: "Dom lev väl på varandra"
Det går väl si och så med studierna, det viktiga för Åke är livet utanför och de krampaktiga försöken att hitta rätt bland det motsatta könet.
Luleå har också en plats i Stefan Holmbergs roman. Det är några år in i 70-talet och Åke gör praktik hos det kända och omdebatterade psykologparet Clarence och Karin Crafoord på Psykiatriska verksamheten i Luleå.
Inte ens i Luleå vill det sig riktigt, även om han försiktigt träffar en av sina patienter, kanske inte helt lyckat för en blivande psykolog. Ytterligare något krampaktigt försök till förhållande beskrivs från tiden i Luleå.
Däremot några korta inblickar i saker man själv känner till; en kväll på Kårhuset, besök på Hertsön och en båttur till Hindersön.
Stefan Holmbergs roman är läsvärd, men kanske aningen tröttande. Tröttheten infinner sig mest för att sidorna är fyllda av dialoger, samtal som aldrig tar slut.
Samtal som oftast handlar om vännerna, som en efter en hittar sin partner och sedan sakta försvinner ur Åkes liv. Åke själv funderar vidare på varför han alltid blir över.
Som sagt, hoppet är det sista som överger människan och det vore trots den lilla invändningen, inte helt fel att få läsa en tredje del om bondpojken Åkes liv och äventyr.