Jag är ingen kicksökare. Går inte på styva linor, pressar inga gränser, hoppar av liften långt före svarta pisten. Men ibland kommer den ändå över mig: Den idiotiska längtan efter skräcken. Mitt sporadiska begär till fasa och kallsvettning tycks ligga latent i kroppen, som ett konstruktionsfel i överlevnadsinstinkten. Och jag är naturligtvis inte ensam.
Genom historien har konstnärliga skräckyttringar mött en mer eller mindre konstant marknad och efterfrågan, även om genrens anseende växlat. I perioder då skrämseln stått högt i kurs, när de kalla kårarna letat sig hela vägen in i kulturens finrum, har vi getts många exempel på hur väl skräcken kan förvalta ett utsökt språk, djuplodande psykologi, mångskiftande bilder och metaforer.
Skräcklitteraturen härstammar från den gotiska romanen, som definierades av Horace Walpole och hans The Castle Of Otranto år 1764. Sen följde romantiken med legendarer som Edgar Allan Poe och Mary Shelley, den scenaktuella Frankensteins skapare. Vidare över Bram Stokers Dracula, H.P. Lovecraft, skräckfilmens uppkomst och evolution in över 1900-talets senare hälft då Stephen King krönts till rysarkung i decennium efter decennium.
1977 utkom The Shining, eller Varsel som den heter i svensk översättning. Historien kretsar kring Jack Torrence, hans fru Wendy och sonen Danny som isoleras på det ödsliga Overlook Hotel över lågsäsongen. En blandning av övernaturligheter, arv och miljö gör Jack alltmer labil och våldsam. Det kanske allra ruggigaste med Kings lysande men plågsamma Varsel är – spoilervarning! – att lille Danny klarar sig, och ändå är det svårt att andas ut. För vilket liv väntar en som bär på de trauman och förmågor som femårige Danny besitter? Svaret kom i Doktor Sömn, Varsels uppföljare som nådde svenska bokmarknaden för ett par veckor sedan. Här har Danny vuxit upp och villat bort sig djupt in i alkoholdimmor, men han hittar ett nytt sätt att leva, med nya fiender att slåss mot i en liten stad i New Hampshire.
Jag är förstås medveten om att kosmos samlade ondska inte låter sig utplånas inom ett par bokpärmar, eller under utsträckningen av en streamad rysare på laptop-skärmen. Men hela poängen med min skräckkonsumtion är att det ska kännas så. Som att någon annan genomlever det värsta tänkbara, överlever eller dör, och sedan är det över. Kräver ingen vidare eftertanke, inga kontroller under sängen. Den sensationsdrivna, enkelspåriga skräcken fungerar ofta så, som en förlösande övning i uthärdande och triumf. Men spåren som lämnas efter kulturens mer finstämda spökhistorier går djupt genom märg och ben, får mig att tända alla lampor och trots det se skuggor i varenda spegel.
Mitt senaste möte med den sortens terror var Susan Hills Kvinnan i svart, nyligen utgiven i svensk översättning av Modernista. Den korta romanen är en modern klassiker, skriven 1983 men i en betydligt äldre stil. Hill återknyter elegant till viktoriansk och gotisk skräcktradition, med en ärrad och skärrad jag-berättare som genomlevt något ohyggligt. Boken filmatiserades 2012 med Daniel Radcliffe, också känd som Harry Potter, i huvudrollen. Filmen var en typisk mysryslig historia, jag skrek och slog händerna för ögonen, men glömde den snart efter att den var slut. Boken däremot. Den är förskräcklig och fasansfull och så bra att jag önskar att jag aldrig hade läst den. Nu nöjer jag mig med Lilla spöket Laban, i ett par månader.