Om du däremot vill ha en strukturerad roman med början, mitt och slut, med röd tråd, tydliga karaktärer och miljöer, då bör du välja en annan bok.
Berättelsen är kaotisk. Jag som läsaren tvingas kajka fram efter bästa förmåga i min bräckliga farkost på ett vidsträckt språkligt hav. Långt framför mig har jag berättaren/berättarna i sin berusade båt, som jag siktar ibland men aldrig kommer i kapp.
Huvudpersonerna Peter och Mona uppträder tillsammans med ett eller flera berättarjag i olika städer i världen som Berlin, Helsingfors, Sankt Petersburg, Florens, Tokio. De rör sig ofta på gay-barer och klubbar, men deras upplevelser är sällan lustfyllda, de jagar runt i en meningslös och ofta plågsam tillvaro.
Det är synd om människorna också i Holmstrands värld. ”Helvetet är en ständigt närvarande angelägenhet. Dumt att hota med en framtida katastrof när den egentligen redan inträffat och inträffar ständigt, kan tyckas”, skriver han.
Konventionella föreställningar om sex, kön och kärlek och framför allt den heterosexuella normen är en del av detta närvarande helvete. Författaren tycks ha en utopisk önskan om fullständig frihet och fullständig ärlighet vad gäller mänskliga relationer. ”Men jag står inte ut med halv och påstådd socialitet”, låter han berättarjaget säga.
Läsupplevelsen av Holmstrands bok påminner till en del om när jag tog mig igenom Joyces Odysseus. Jag möter liknande flödande medvetandeströmmar, liksom jag undrar över allusioner på andra verk. Holmstrand använder till exempel Södergrans dikter som intertexter. Båda författarna är språkliga virtuoser, som skickligt byter stilnivå och uttrycksmedel. I Holmstrands fall växlar sakliga beskrivningar av till exempel konstverk i Florens och Tokyo med fingerade(?) dagboksblad, andra kapitel innehåller stora textsjok med en våldsam och svårtolkad idéflykt, dikter förekommer också.
Ett sätt att läsa Städer som inte är städer kan vara att betrakta boken som en diktsamling på nära 400 sidor, låta texten strömma fram bäst den vill utan att tvinga in den i en logisk berättelsefåra.
Att sia om vilka böcker som överlever och blir klassiker är inte möjligt. Trots att jag förtvivlade många gånger under läsningen, misstänker jag att Holmstrand är på väg in den svenska litteraturhistorien.