Läs om ljud för bebisar

Bebisar växer och lämnar ganska snabbt det där spolformade stadiet bakom sig. De börjar sitta uppallade av kuddar eller tryggt lutade i någons famn. Sover mindre och gör mer som att tugga och suga, pillra och dra, tappa, skratta eller läser en bok. Jo faktiskt: läsa böcker med småskruttarna är kul och det finns en hel del att välja mellan.

Kultur och Nöje2005-06-20 06:30
Helena Davidsson Neppelberg<br>Vera i skogen, Alfabeta (2005)<br>Leif Eriksson<br>Busiga Bosse och hans vänner, Rabén & Sjögren (2005)<br>Anna Höglund<br>Vad säger klockorna?, Eriksson & Lindgren (2002)<br>Ulrika Nilsson<br>Brum pling hallå! (2003)<br>Slurp mums bums! (2004)<br>Eriksson & Lindgren<br>Men skit för all del i att fråga varför man ska läsa böcker, en fråga som för övrigt ständigt borde nonchaleras. I pekboksvärlden är det dessutom uppenbart att bokläsning helt simpelt handlar om kul och kommunikation. Därför har inte de färgglada pekböckerna i kartong med en fotografisk bild av en ko, anka eller liknande per sida mycket på läsfesten att göra. Av dem går det inte att göra någonting alls.<br>Desto roligare är att de senaste årens utgivning av bilderböcker rymmer några riktiga pärlor. Två av dem är Brum pling hallå! och Slurp mums bums! av Ulrika Nilsson. Redan första sidan i Brum pling hallå! sätter igång mig. Bokens bebis skjuter på dammsugaren, en fin blå modern sak, medan pappan städar. Så fortsätter det med fler vardagsljud och situationer där bebisen hela tiden är i centrum.<br>Slurp mums bums! i sin tur handlar mer om kroppsnära ljud när man äter, byter blöja eller borstar tänderna. De handritade bilderna är varmt färgsatta med krita med tydliga konturer. Ansiktena i sin tur är stiliserade och tydliga. Båda är helt textlösa med ljud, bild och berättelse i en förening som håller för en sitta-i-knät iscensättning. Det vill säga att man liksom gör en liten show av boken, inte bara läser en text.<br>Annars är det ovanligt med helt textlösa böcker, även för de minsta. Däremot handlar många precis som Ulrika Nilssons böcker om ljud, något som kan få lite lustigt resultat för berättelsen. Till exempel stöter man ofta på kor vilket måste bero på just ljudet då själva djuret numera är ganska ovanligt i de flesta barns vardag.<br>Till en av de bättre hör också Anna Höglunds pekbok Vad säger klockorna? från 2002. Visserligen frågar även hon efter vad den ständigt närvarande kon säger, men dessutom sådant som kakorna eller månen. Helt fiktiva och knäppa ljud som inbjuder till samtal och lek i lässtunden. Kritor, konturer och få detaljer delar hon med Ulrika Nilssons uttryck. Färgskalan är dock mattare, detta är en blå bok.<br>Lite mindre självklara pekböcker, men roliga, är de nya Vera i skogen och Busiga Bosse och hans vänner. Årets bok om Vera, som är en ganska sentida bilderbokskompis, är den femte och det är lika bra att säga det på en gång: jag har behövt de här fem titlarna för att vänja mig vid Helena Davidsson Neppelbergs teknik och bilder. Till utseendet är Vera en väldigt fyrkantig tjej, bilderna är utfallande och helt täckta med färg. Berättelserna har jag uppfattat som kompakta och stumma.<br>I pekbokssammanhang blir dock just den teknik som jag värjt mig mot något bra då den leverar tydliga bilder. Men inte nog med det ? i Vera i skogen är de sammanställda i en berättelse. De situationer författaren väljer ur verkligheten är sådana det går att göra en iscensättning av: ?Titta skalbaggen! Den kommer här och kryper ...?, och som finns i alla barns närhet. Rävar och älgar är förstås mer ovanliga i en stadsmiljö, men okej då. Att själva berättelsen om Vera som inte hittar några svampar förrän hon kommer hem igen håller för en mängd genomläsningar gör den till ett starkt kort.<br>Även Leif Erikssons ekorre Busiga Bosse bor i skogen men är helt annorlunda till form och innehåll än Vera i skogen. Jag skulle tro att förlaget tänker sig en äldre läsare än det lilla pek-, sug- och ätboksbarnet till denna texttäta fabel, men Busiga Bosse och hans vänner inbjuder till iscensättning. Med texten och delvis naturalistiska akvareller berättar författaren om den stressade och hjälpsamma ekorren. Till sist är Bosse så utarbetad att han stöter både svans och ben. Kompisarna ordinerar vila och så ordnar allt sig på slutet. Bilderna har få detaljer vilket gör dem lätta att orientera sig i och trots att den är en fabel är djuren nästan naturtroget avbildade. Sensmoralen har jag inte några problem med: Ta det lite lugnare, Don? t worry, be happy! Passar bra om man vill läsa en bok.<br>
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!