Hennes biografi, Lars Molin, mitt i berättelsen är därför både initierad och personlig. Ett motto om Molin som filmmakare skulle kunna vara Lars Rings ord en gång i Svenska Dagbladet, citerat i boken: Äktheten är total, inga teateridiom. Lars Molin är svensk som Folkets Hus, gedigen som Algots kläder och klarsynt som få.
Lars Molin dog bara 56 år gammal, 1999. Rötterna fanns i arbetarklassen. Bergsprängarson som länge arbetade som vägmästare. Inspirationen fick han från arbetarförfattare som Wilhelm Moberg och Ivar Lo-Johansson. Men den största idolen var R W Fassbinder som under 80-talet nådde en stor publik med Berlin Alexanderplatz.
Vi minns Molin kanske mest för hans skrönor. Trots publikfavoriter, eller skandaler, som Badjävlar, med en naken Ernst Gϋnther 1971 - satiren om kommunalpolitiskt mygel, Tjocka släkten 1975, som Bo Strömstedt sågade: ”en pornografisk serie”, och Tre kärlekar, släktkrönikan som blev en långkörare i SVT, så är det ändå skrönorna som vi återvänder till.
Midvinterduell, med Mona Malm och Ingvar Hirdwall. Saxonfonhallicken, med oförglömliga Eva Gröndahl, Kim Anderzon, Mona Seilitz och Lars-Erik Berenett i rollerna. Pris för bästa drama i Berlin och bästa regi i Monte Carlo.
Potatishandlaren, efter en novell av den norrbottniska författaren Ulla Ekh. Ingvar Hirdwall som den klurige gubben som lyckas få dottern, spelad av Eva Gröndahl, gift tack vare en snillrik sängkonstruktion. Rolf Lassgård, spelar den ovetande mågen. Kanalchefen Ingvar Bengtsson skrev till Molin efter sändningen. ”Gammal är ändå äldst och igår kväll slog det gnistor ur apparaten. Potatishandlaren var den mest träffsäkra och underhållande svenska fiction jag sett på länge”.
Och, inte minst, Den tatuerade änkan, med Mona Malm i huvudrollen. Filmen var Molins hyllning till kvinnor ”mellan 55 och 75”. Filmen belönades med en Emmy, tv-världens Oscar, i New York.
Jensen tar med alla verk, stora som små, i boken. Hon redogör för handling i filmerna, analyserar texterna, då när de var färska och idag, flera år senare. Lars Molins liv skildras som en berg- och dalbana. Arbete dygnet runt, mycket sprit och cigaretter. Ljus och mörker, men också mycket kärlek och omtanke. Skratten är många och skådespelarna vittnar mangrant om att han hade förmågan att få ”hela inspelningen” att må bra även om det var stressigt.