Lärorik bok skriven i rätt tid

Det tog många årtionden att lyfta den svenska landsbygden ur långvarig fattigdom. Perioden 1895-1935 var särskilt betydelsefull. Grunden för denna process var naturligtvis ökad produktivitet i de areella näringarna, detta hade dock inte skett om det inte varit för jordbrukets ekonomiska föreningsrörelse. Denna rörelse fick sin största betydelse i utformningen av förädlingsledet, alltså i förmedlingen av varor från producent till konsument. Det mest iögonfallande av den svenska bondekooperationen på landsbygden var under första halvan av 1900-talet de många småmejerierna. Långväga landtransporter var kostsamma och detta skapade en decentraliserad mejerikedja. Under morgontimmarna kom böndernas mjölkkärror från alla håll, liksom i rännilar, mot mejerierna. De förädlade produkterna, smör och ost, var bekvämare att transportera och saluföra i affärerna. Skummjölken var människoföda eller användes för att föda upp spädkalvar med. Direkt efter krigets slut 1945 försvann i ett slag de flesta bymejerierna. Förädlingen rationaliserades, blev industriell och storskalig. Som uppsamlingsställe för mjölken inför lastbilstransporten till tätortens mejeri byggdes nu mjölkpallar i massor. De placerades gärna vid ett vägskäl. Efter cirka 30 år, åren efter 1970, var deras saga all, en ny teknologi tog över mjölkhanteringen, tankförvaring och tankbilstransport. Mejerierna blev färre men större. Vid det laget hade de flesta av småbrukarna, de med fem sex kor, upphört med sin produktion. Därmed blev det också aktuellt med fusioner mellan de olika specialföreningarna, som de med mejerier och de med slakterier, samt sammanslagningar regionalt, som mellan Norrbotten och Västerbotten. Dessa fusioner har pågått drygt 20 år, efter 2005 återstår inte mycket att fusionera om inte normen ska bli en riksomfattande förening. Den samlade bonderörelsens drygt 100-åriga historia i Norrbotten har utgivits av Vuxenskolan. En del av underlaget till boken har tillkommit genom studiecirklar och den som sammanställt och författat är Rolf Johansson. Berättelser om mejerier, slakterier, lantmannaföreningar, skogsägarföreningar, jordbrukskassor och den övergripande intresseorganisationen RLF, (senare LRF), utgör bokens kärninnehåll. Till detta kommer de regionala organen Hushållningssällskapet och Lantbruksnämnden. Över detta svävar statens politik för de areella näringarna och folkförsörjningen. Bokens disposition är bestämd av att det är en epok som gestaltas och den sammanfaller nästan helt med 1900-talet. Ytterst lite av ämnet faller utanför detta århundrade. Det inrymde de areella näringarnas långa modernisering fram till 1970 och deras korta, men dramatiska, fas av strukturrationalisering efter 1970. Ur ladugårdsperspektiv handlar det om gången från mjölkstäva, till mjölkmaskin och till mjölkningsrobot. Om skogen är scenen är det gången från yxa och sågsvans till motorsåg och till skördare. Landsbygden och dess byar fick till 1970 som boplatser sin prägel av de areella näringarna. Efter 1970 har den tidigare omedelbara kopplingen mellan produktion och bebyggelsemönster förändrats och upplösts. Byarnas stadsplaner formas nu av andra behov och ideal än de som tidigare gällt i århundraden. Processen har varit obeveklig, men att den inte varit smärtfri framgår av diskussioner och strider som utspelats i jordbrukets intresseföreningar. Influenser från marknaden i form av ökande konkurrens har inte gått att stå emot, anpassningen har däremot kunnat ske mer eller mindre smidigt. Därför blev det så är en lärorik bok, skriven i rätt tid.