Visst kan man läsa Strindberg rent didaktiskt. För att undervisa sig, eller undervisa debatten. Exempelvis skoldebatten. Han spöar Björklund, som ju alltid vistats i benhusen över döda tankar. Pluggskolans upp-och-nervände utopist får sitt, och redan under den stora fejden:
"I år har gossen icke läshuvud, men nästa år kan han ha det. Och hemläxan gör ju autodidakten, ty gossen lär ju själv, och läraren bara förhör, vad gossen lärt sig hemma. Denna premiering av tvivelaktiga naturgåvor (plugghästar utan tanke och fantasi) är en onaturlig grymhet. Vi gamla har sett var skolljusen hamnade: i ämbetsverken!"
Och Strindberg anvisar metoden, sättet att hantera bildning, skrivande och liv. Man lär sig elementa om allting, det övriga står handböckerna för. Man ägnar sig åt en sak i sänder, men dränker inte tanken i detaljer, dyker ner i kunskapen, men flyger upp igen. Koncentrerar sig för stunden, lyser över sitt ämne, men inte hur och när som helst. Men eleven, den stackarn, ska på kommando kunna vilket ämne som helst. Och medan forskaren får bruka sina källskrifter, ska studenten kunna utantill, vilken idioti.
Om Strindberg sett dressyrundervisningens offer från Björklunds idealstater hade han ryst och vidgat debatten. Därför har han fortfarande något väsentligt att säga i dagsdebatten, vår jubilar. Och man kan absolut läsa honom undervisande.