I den andra delen av Jens Lapidus nya deckarserie, som förra året inleddes med Vip-rummet, trampar författaren verkligen gaspedalen i botten. Handlingen flimrar förbi snabbare än barrskogen utanför fönstret på X2000. Språket flyter lätt, de brännande punkterna där dramatik och psykologisk nerv närmar sig kokpunkten kommer tätare och tätare.
Man skulle kanske kunna befara att farten gick ut över djupet. Och visst, någon gång har Lapidus för bråttom och skriver ut sådant som kunde gestaltats, men oftare utvecklar han sina teman och ger dem fler dimensioner än tidigare.
Här finns de numera klassiska perspektivbytena. Vi möter kidnappningar, rån och mord, inte bara utifrån offrens perspektiv utan också från förövarens synvinkel. En förövare som sällan är något monster utan en människa med livsbesvikelser och tragedier i bagaget. Men gränsen mellan brottsling och laglydig upplöses på ett mer sofistikerat sätt än förut, frågeställningarna drivs längre.
Spelmissbrukaren Mats Emanuelsson, vilken Teddy en gång kidnappade och som har en huvudroll i boken, hävdar att det är som om saker bara sker i en enda lång kedja av reaktioner. Han som länge framstår som offer, kan samtidigt själv se att han också varit förövare, att han spelat med sin familj som insats. Ändå hävdar han att alltihop skett per automatik.
Mot detta, som skulle kunna ses som en deterministisk hållning, ställer Lapidus (som vanligt utan att välja sida) de där livsavgörande valen varje människa då och då ställs inför. Jag tycker mig skymta hur Lapidus riggar stora frågor bakom till synes vardagliga händelser. Som när den välanpassade Emelie, som har en missbrukande pappa, övertalar sin läkare att skriva ut Stesolid för att orka med vardagen.
Men är då valen oåterkalleliga, eller kan de för den som verkligen försöker korrigeras? Kanske. I alla fall är det vad några av bokens personer försöker göra. Och inte minst då Teddy. Först långt i efterhand förstår han att kidnappningen han en gång deltog i handlade om något fulare och mörkare än han begripit. Steg för steg konfronterar han sitt eget förflutna men tvingas på vägen kliva över lagens gränser igen.
Jag dras allt mer med av handlingen, men det som mest fascinerar mig är vad som pågår under ytan. I karaktärerna och i det segregerade Stockholm som Lapidus skildrar på ett sätt som fängslar och får iskalla spindelsteg att kila uppför ryggraden.