Belonging. Som i att höra till. Men också som i ?longing? ? längtan. Längtan hem, men också bort. Längtan som en känsla, men också som en fysisk realitet.<br>Etta Säfve, John Sandström och Malin Abrahamsson har valt titeln för sin utställning som nu öppnar på Konstens hus med omsorg. En parentes kring ordets första led, som för att understryka det senare.<br>I början av 1990-talet korsades deras vägar på Sunderby folkhögskolas konstlinje. I två år befann de sig i en miljö där allt tycktes tillåtet i sökandet efter konstnärliga uttryck. Senare skildes deras vägar, men vänskapsbanden bestod. Idén om att sammanstråla för en utställning i Luleå var naturlig. Det var ju här det hela en gång började.<br>Så här efteråt konstaterar de att åren på Sunderbyn gav dem mycket.<br>Mycken ilska<br> ? Men jag minns att vi var arga många gånger, säger Malin Abrahamsson.<br> ? Inte jag, säger John Sandström. Jag var nog mest fascinerad.<br>Tio år senare bor de utspridda över världen. Etta Säfve i Amsterdam, Malin Abrahamsson i New York och John Sandström i Västerås. Alla tre gick vidare till högre konstnärliga utbildningar. Via Örebro konstskola sökte sig Etta Säfve, uppvuxen i Luleå, till Riteveld Akademien i Amsterdam. Malin Abrahamsson från Skellefteå gick via Queens college till School of Visual Arts i New York och John Sandström från Lycksele till Konstfack och linjen för grafisk design.<br>Han frilansar nu som formgivare av böcker och tidskrifter men ser till att ge sig tid till fritt skapande i perioder. Malin Abrahamsson arbetar heltid på biblioteket på School of Visual Arts, men har också en egen ateljé på Staten Island.<br>Etta Säfve valde att stanna kvar i Amsterdam efter sin examen. Inte för att det är någon samtida konstmetropol, men däremot en levande konststad.<br>Konstrespekt<br> ? Det finns en stor respekt för konsten i Holland. Det märker man inte minst när man ska söka bostad, då är det bra att skriva att man jobbar som konstnär i annonsen. Dessutom har man som ung konstnär tillgång till många stipendier.<br>I New York lever och frodas den samtida konsten. Å andra sidan är konkurrensen mördande, men Malin Abrahamsson uppskattar konstlivet och alla nya gallerier som lever vid sidan av det etablerade konstlivet.<br>I jämförelse med Amsterdam och New York kan kanske Västerås te sig en smula vardagligt, men när det gäller temat för utställningen är problematiken densamma. Alla tre har de rest bort, lämnat något och kommit till något annat. Tillvaron utmanar dem till att hitta sina platser, både som människor och konstnärer.<br>Hemlängtan<br>Deras längtan tillbaka tar sig olika uttryck. I avsaknad av natur i Holland har Etta Säfve känt ett behov av att lyfta in den i sina bilder hemma i ateljén och hon pratar om en hemlängtan som ibland känns rent fysiskt.<br> ? Jag längtar efter att gå i snö. Efter det där ljudet av snö som knastrar under skorna.<br>Till Konstens hus har hon, som jobbar parallellt med teckning, foto, video och installationer, tagit med sig en rulle bilder gjorda på sprött genomskinligt papper. Abstrakta mönster, skapade med sprayfärg genom schabloner, kompletterade med inslag av fritt måleri. En slags naturromantik, men i ett vidare begrepp.<br>Söker magi<br> ? Jag försöker verkligen göra mina bilder vackra, det vackraste jag kan. Utan att för den skull vara ironisk eller kitschig. Jag söker efter en magi i det här med att längta hem. Kanske efter en saga, där man kan få vistas en stund innan sorgen tar över. Det där svårfångade tillståndet mitt emellan, säger Etta Säfve.<br>Liksom Malin Abrahamsson vill hon gärna slutföra arbetet med bilderna inför en utställning på plats i nära förhållande till rummet, men också till en känsla. Ett modigt grepp för att hålla kvar spänningen och koncentrationen från ateljén.<br>Malin Abrahamsson arbetar också hon med schabloner och sprayfärger, men på papper och med delvis annan teknik. Nu visar hon bilder, men hemma i New York blir det också skulpturer och installationer.<br>Vägmärken, bilar och hus<br> ? Jag jobbar mer med atmosfär och tillstånd än med natur, säger Malin Abrahamsson, som kallar sina miljöer ?känslomässiga?.<br>Hus förekommer ofta i hennes bildvärld, liksom människor, vägmärken, bilar. Distinkta till form och subtila till färg.<br>För henne tycks begreppet Belonging handla en del om att stoppa tiden, om att våga stanna. I en känsla, men också i tid och rum.<br>John Sandström har i sina bilder, eller objekt som han också kallar dem, sökt sig tillbaka till Lycksele där han fotograferat miljöer som han ständigt återkommer till i tankarna. Ett slags icke-miljöer, turistbildernas raka motsats: lyktstolpar, husfasader, tomrum. Fotografier som han sedan bearbetat till bilder, lika till format och monterade på masonit.<br> ? Jag har lyssnat mycket på country medan jag jobbade med de här bilderna. Det är lite av den känslan jag vill åt. Det som nästan gränsar åt det patetiska eller sötsliskiga.<br>Tuktad sorg<br>Men inte heller här handlar det om ironi. Snarare om en tuktad sorg över något som är på väg att försvinna.<br>Malin Abrahamsson och Etta Säfve ler igenkännande när de ser John Sandströms lyktstolpar, ett motiv som fanns med redan på Sunderby-tiden.<br> ? Mycket har naturligtvis förändrats och hänt med vår konst genom åren, men vi känner fortfarande igen varandra där. Kanske är det så att man har ett formspråk redan från början, något som man senare jobbar vidare på. Förmodligen också en symbolvärld som man hela tiden relaterar till i sina bilder.
