Längtan till Pårekslätten
Miljöpartiet vill ge en slant till kulturen, en hel miljard faktiskt. Folkpartiets pressfolk är ivriga som små lämlar med att skicka ut pressmeddelanden, senast i dag en om den där litteraturkanonen som de gillar så skarpt. Lars Leijonborg, den lille räven, tycker det är " roligt att vi har folkets stöd för en litterär kanon i skolan ".
Folkets stöd, säger han, den förnumstige, och för mig skorrar det lite otäckt. Jag vill inte att politikerna ska babbla alltför mycket om hur fint det känns att ha folkets stöd. Det där stödet kan vara lurigt och användas till allt möjligt elände. Leijonborg kanske borde läsa sina kanoniserade författare, en Strindberg, en Hemingway, en Selma Lagerlöf och av dem lära sig en del om att inte slarva med språket.
Så fort jag hör politiker yra om att de har folkets stöd börjar jag längta upp till fjällen. Tänk er en vacker fjällhed. Säg att du vandrar över Pårekslätten upp mot Pårtemassivet. Lugnt och fint. Inga pressmeddelanden, inga floskler, bara himmel och mark och stigar som skickar ut sina egna små meddelanden.
Ord som säger att vi är små här på jorden, men att naturen är stor och mäktig och det finns en given plats för de som är ödmjuka.
Så jobbar vi med nyheter