Den engelske konstnären David Hockney publicerade 2006 en bok med titeln Secret Knowledge där han söker leda i bevis att konstnärerna ända ifrån renässansen har använt sig av optiska hjälpmedel för uppteckning av sina verk. Det är känt att till exempel Jan Vermeer, Canaletto och Joshua Reynolds använde sig av camera obscura. Det är ett slags mörkrum, där man genom en lins kan projicera upp motivet på en duk som sedan låter sig avbildas.
Hockneys poäng i boken är att det enögda fotot med sina anspråk på dokumentär autenticitet som kom på 1840-talet, där optik och kemi skötte arbetet, tog mycket av den poetiska laddningen ur bilden. De gamla handgjorda bilderna hade trots eventuella hjälpmedel bokstavligen tvingats passera genom ett konstnärligt handlag och ett temperament som färgat uttrycket. Credot som avslutar boken är att det kemiska fotot blev en 160-årig parentes, numera har makten över det personliga och poetiska uttrycket återgått till hantverkaren genom manipulationer via datorn.
En som verkligen har tagit datorn till sig är fotografen Ulf Lundin som just nu ställer ut fjorton "Still Films" i galleriet på Konsthallen. Det är bilder från alldagliga miljöer tagna runt om i Stockholm där han har ställt upp sin kamera och under lång tid tagit en mängd foton av människor som passerat på platsen. Folk som jäktar mellan tunnelbana och bussar, folk som möts under svampen vid Stureplan. Barn som gör rovor på en skridskobana under överinseende av vuxna, folk som promenerar på Gärdet, möjligen under en drakfest, och tittar upp på himlen.
Bilderna har Lundin tagit in i sin dator och photoshopbearbetat dem, klippt, klistrat och klonat. Miljön är given, personerna som skall befolka bilden och ge den bärande betydelser plockas ihop från en mängd av foton tagna på samma plats. Det blir ett slags bildcollage som har fotots verklighetsanknytning men som verkar i glappet mellan fototeknikens förmenta saklighet och motivens osannolikhet, vilket lyfter bilderna till surrealistiska utsagor. När fotografier bryter gränserna för det immanenta och blir något som går bortom sinnevärldens erfarenheter blir de, först då åtminstone för mig, riktigt intressanta som konstform.
Lundin arbetar i detta gränsland mellan autenticitet och förfrämligande, vilket ger möjligheter till poetiska betraktelser över vår tillvaro och vår plats i densamma. Även om bilderna är befolkade med ett otal människor, är det få som interagerar med varandra. De flesta tycks befinna sig i ett utanförskap, ensamma och isolerade i en konstruerad gemenskap. Tiden är sådan att det är långt mellan själarna för att inte tala om gemenskapen i ett folkhem.
För den som vill se mer av Lundins intressanta bilder rekommenderas hans hemsida www.ulflundin.nu.