Vad innehåller en suck? En hel världsåskådning, åtminstone om man befann sig med diktarens känslighet i det tidigare 1800-talets tankevärld. Det gjorde Stagnelius, och den berömdaste sucken i svensk litteraturhistoria, Suckarnas mystèr. Litteraturvetaren Anders Olsson följer den obetydliga luftströmmen på ett elegant, men inte alldeles invändningsfritt sätt.
"Suckar, suckar äro elementet. I vars sköte Demiurgen andas". Den där figuren Demiurgen, han är själva energispolen i den riktning Stagnelius rörde sig mot, nämligen gnosticismen. En svårbegriplig mystik av transcendens och skapelseväsen. Mörk är den åskådning Stagnelius gör i sina dikter, mörkare än romantikerna vanligen blev.
Makten att begära och tvånget att försaka. Det kanske mest berömda motsatsparet i svensk dikt. Stagnelius låter världen röra sig mellan dessa poler. Sucken är att avstå, inandningen att begära. Våra liv är fångade i omöjligheter, vi kan aldrig fullt ut få det vi eftersträvar. Mystèr är ordet som fångar denna hemlighetsfullhet i mänskolivet, en strävan efter både begär och fullkomlighet. Nja, alldeles lättbegriplig är Olsson inte i mystikens månskensruiner, och ibland så torr att man spontant börjar opponera sig.
Även världen suckar, havet gör det, vindarna, allt det ofullkomliga i skapelsen, men inte i de mer himmelska sfärerna, där harmoniserar sig allt. Och Olsson hinner långt in i romantikens filosofer, hos Schelling tycks allt smälta samman i eftertänkt gnosticism. Kom Stagnelius lika långt i sina funderingar? Knackade han på hos hinduism och Brahman och vishetsläror om gudomens utandning, sannerligen en dynamisk suck som fick världar att skälva och födas.
Nja, han färdades ganska fritt bland tidens tankar. Litteraturvetenskapen gör stor sak av Stagnelii gnosticism, och säkert fanns den där, men viktigare ändå, och där tycker jag Olsson villar läsaren bort, var hans häpnadsväckande närhet till ord som förintade och byggde upp med samma förebådande energi. Hans poetiska vulkankraft, den som alltid gick över gränsen, till det passande, till god smak, till det man ens kunde tänka sig. Det är ju därför vi alltid återvänder till honom, eller hur? Han är urgammal, men åldras aldrig. Och varje tid har sina tankeströmmar, men inte varje tid skapar en Stagnelius på botten av ingenting, en poet som innan döden vid 29 år hinner bli vår allra viktigaste.