Längskidåkarna ? våra heligaste furor

När dubble VM-guldmedaljören Thomas Magnuson (under 1970-talet vinner han även tio individuella SM-titlar) får frågan om svensk längdskidåknings framtid blir svaret: ?Äh, det brukar alltid komma fram någon idiot som tycker det är roligt att åka skidor?. Jag vet inte när Magnusson gjorde sitt framåtblickande uttalande, bara att det denna vinter besannades med råge. OS i Turin var mästerskapen som blev historiska, och skidhjältarna, det vill säga idioterna, visade vägen. När dam- och herrlaget i sprint på en och samma dag triumferade med var sitt guld visste SVT-kommentatorerna inte till sig av äkta skidåkarglädje. Bragden var ett faktum, och traumat från Salt Lake City 2002 ett minne blott. När den gamle Thomas Wassberg ? som fyller 50 år i dagarna ? fick frågan, naturligtvis oförskämd i överkant, om gulddagen i Turin var den största händelsen i svensk skidhistoria replikerade han kort: ?Nog har vi haft större skiddagar?. Ur spår, med underrubriken Snor, svett och svenska skidkungar är med Turin-händelserna och den senaste tidens upplyftande resultat i världscupen förstås ett ovanligt vältajmat inlägg. Framgångar som förstås retar aptiten för svensk skidåkningsmytologi och historia. Författarna Christofer Brask och Petter Karlsson har sökt upp skidhjältarna i deras autentiska miljöer. Förutom de ovan nämnda Sixten Jernberg, Sven-Åke Lundbäck, Assar Rönnlund, Gunde Svan, Torgny Mogren och Per Elofsson. En svensk storhetstid i skidspåren sammanfattad i 250 sidor med fokus på kungarnas egna berättelser, uppväxt, familjerelationer, närståendes kommentarer och episoder från tävlingar och träningar. Stilen är rak och enkel, starkt inspirerad av det journalistiska reportaget. Det svartvita bildmaterialet består mestadels av konventionella porträtt och reportagefoton med tydlig vardagskaraktär. Att de rena sportbilderna får stå tillbaka för ?familjealbumet? gör att Ur spår inte hamnar i den ofta så trista mittfåran av kommersiell sportframställning. Uttrycket i bild och text är avskalat och realistiskt vilket passar skidåkarämnet som hand i handske. Jag fastnar särskilt för episoderna kring den minst sagt pojkaktiga vänskapsrelationen mellan Lundbäck och Magnusson; bilden av Wassberg som perfektionist (för mig en nyhet) och som notoriskt riskerade att komma för sent till start då han in i det sista prioriterade uppvärmning. Och snacket bakom kulisserna runt fenomenet Elofsson. Boken avslutas logiskt med ett kapitel om denne vår senaste i raden av verkliga klassåkare. Men man kan också läsa om hur den unge Umeå-killen fick utstå många gliringar från sina lagkamrater. -Ibland handlade det om ren mobbning. Dåvarande förbundskaptenen Magnar Dalen uppger att många var rejält provocerande och att Per fick utstå mycket avundsjuka. Ett av exemplen är när en lagmedlem inför VM i Ramsau mäter storleken på sitt hotellrum för att sedan jämföra det med det som Elofsson tilldelats. Han fick ju så mycket mer än de övriga. Vad gör man inte för att komma åt den yngre lagkamraten med den stora talangen? Två mobbare som pekas ut är Magnus Ingesson och Niklas Jonsson, båda hemmahörande i Piteå. Det är inte var dag man läser om sporthjältar med tycke för utpräglad pennalism, i synnerhet inte i sammanhang som rör våra heligaste furor, längdskidåkarna. Att ämnet berörs ger naturligtvis en extra dimension till denna i övrigt utmärkta uppgradering av svensk elit-idrott. Läs och njut.

Längskidåkarna ? våra heligaste furor

Petter Karlsson och Christofer BraskUr Spår: Snor, svett och svenska -skidkungarFischer & Co

Petter Karlsson och Christofer Brask
Ur Spår: Snor, svett och svenska -skidkungar
Fischer & Co