Norm, normal, normativ, normerande. I den postmoderna tiden talar man helst inte om det normala. Min norm kan vara ditt förtryck, vilket är ett problem. Som vit, heterosexuell, man och medelklass har jag en fyrfaldig syndaskuld att betala tillbaka. Till alla som är motsatsen, helt eller delvis. Oftast känns den skulden mer tänkt än verklig. Medelklassens, och min, grisiga överkonsumtion skäms jag över. De övriga tillstånden bara står där, opåverkbara. Ett problem med normer för majoriteter är självfallet minoriteten. Detta ges stor i vår tid stor uppmärksamhet. Minoriteternas utökade rättigheter tillhör samma tids framsteg. Finns något problem där? Måste normer upprätthållas för att minoriteterna ska ha något att definiera sig emot? Inom politiken är majoritetsbeslutets norm förutsättningen för att någonting ska bli uträttat. Troligen ger det klokare, säkrare och rättvisare beslut. Ett beslut, exempelvis om nytt kulturhus, gör det möjligt att förhålla sig. Så sker också. Samtidigt är beslutet normerande, det ska träda i kraft. Men normerande majoriteter ska aldrig styra frihetens eller rättighetens innehåll. Det förstod man redan mot 1700-talets slut. Det normativa inom filosofin är ett förgrenat, gammalt träd. Av samma anledning som man måste avvisa postmodernismens söndertrasande relativism måste man avvisa tanken på att det normativa automatiskt innebär förtryck. Det normativa innebär ingen absolut ordning, bara en överenskommen ordning. Den kan förändras, men saknas denna ordning är det svårt att se att vital diskussion och bred tolerans alls kan existera. För att inte tala om representativ demokrati. I godtyckets frihet härskar ändå den starkaste.
