Jag tänker att möjligen är soul tyngre, mer komplicerat och mångfacetterat och det andra mer refrängstarkt. Soul är rock, R’n’B är pop.
Men jag kan ha fel.
Vad jag däremot är övertygad om är att Frank Ocean inte bara verkar vara sällsynt sympatisk, han är dessutom över genomsnittet begåvad.
Och alltmedan jag personligen rör mig längre och längre från mittfåran vad gäller min musikkonsumtion så väljer jag att definiera det Frank Ocean gör som soul.
För jag är inte intresserad av refränger och genvägar längre; årets skivor så här långt, de jag delat ut högsta betyg till, har Neneh Cherry & the Thing, Anna Von Hausswolff, Fair Ohs och Napalm Death gjort.
Alla kan sägas tillhöra någon slags populärmusikaliskt avantgarde. Om de nu tillhör något överhuvudtaget, då det som gör dessa skivor så till stor del beror på att ingen annan kunnat göra dem. Inte med samma konstnärliga pregnans kombinerat med ett så tydligt och omisskännligt personligt uttryck.
Vilket leder oss tillbaka till Frank Ocean. Han tillhör antagligen inte heller något, mer än att han ingår i Odd Future-kollektivet. Ett kollektiv som i och för sig håller sig rätt långt utanför mittfåran. Och i likhet med Tyler, The Creator och övriga medlemmar i Odd Future Wolf Gang Kill Them All (som kollektivet obegripligt nog heter egentligen) verkar han ha en tydlig vision av vad han vill och inte vill göra.
Fast då måste jag återigen återvända till det här med att jag inte riktigt begriper den här musiken. Som jag uppfattar det så är det inom den kommersiella, i bemärkelsen lyckosamt ekonomiskt framgångsrika, snarare än rent cyniskt spekulativa, afroamerikanska musiken, som man kan hitta riktigt nyskapande produktioner. Jag kan spåra det tillbaka till när hip hopen var ung och oförstörd: LL Cool J, Public Enemy, De La Soul, Gang Starr.
Och aningen senare soulen, eller, alltså, om det är R’n’B: Erykah Badu, Missy Elliot, D’Angelo, Bilal och så vidare, eller helst längre bak i tiden än så: Funkadelic, Curtis Mayfield och Marvin Gaye gjorde skivor som inte bara är musikaliska nödvändigheter i var man och kvinnas öron, utan även är rent tekniska landvinningar.
Jag tycker man pratar för lite om det. Hur man i vit, euro-amerikansk populärkulturkanon ständigt återvänder till, säg, Kraftwerk, Martin Hannet, Steve Albini (med all rätt, det är inte det) men alltför sällan nämner Timbaland, Pharrell Williams, J Dilla, Dr Dre, The Rza med flera i annat än hur mycket skivorna de gjort säljer, när man verkligen kan och bör häpna över deras inspelningar, hur de låter, och hur vi alla borde hoppa upphetsat upp och ned och klappa händerna för det.
Nu är inte Channel Orange riktigt det mästerverk det skulle kunna vara, men det är nära. Låtar som Bad Religion, Sierra Leone, Pilot Jones och Crack Rock är helt och hållet klanderfria, medan exempelvis Sweet Life är sådär outhärdligt jazzharmonisk som när Prince eller Stevie Wonder är som mest Musiker, med versal. Det är dim- och plusackord så öronen trillar av. Men annars är det klockrent, det här.
Ödsliga, samtidigt varma, låtar som Ocean sjunger med sin sårade, starka röst. Som soulsångare är han lika märkvärdig som Al Green och D’Angelo. Och det är refränger från himlen, hooks. Det är inte helt vanligt när det kommer till den här sortens progressiva soul skulle jag vilja påstå.
Och nu kanske det verkar som att jag motsäger mitt inledande resonemang om att jag är trött på pop och refränger. Och det är alldeles riktigt.
Jag gör det. En annan av årets bästa skivor har nämligen Eva Eastwood gjort, och den är en orgie i refränger och dans och förr i tiden. Och den skivans titel kan lika väl avsluta denna reflektion över Frank Oceans debut: Åh, vilken skiva!