1902 bildas Föreningar för Kvinnans Politiska Rösträtt, FKPR, och Landsföreningen för Kvinnors Politiska Rösträtt, LKPR. Det är samma år som regeringen von Otter föreslår två röster för gifta män. Sju år senare införs allmän rösträtt för män och det räcker med att vara man och 21 år, medan samma rätt för kvinnor avvisas gång på gång av borgerliga regeringar.
Det fanns en manlig stödtrupp. Tunga namn som Carl Lindhagen, Knut Wicksell, Karl Staaf och Hjalmar Branting var några i den. Men Branting menade att männens rösträtt måste komma först och Karl Staafs rösträttsförslag 1905 gällde enbart män. Efterträdaren, Hammarskjöld, avvisade helt kvinnlig rösträtt.
När Barbro Hedvall berättar historien om kampen för kvinnorösträtten i Vår rättmätiga plats - en vacker bok i folioformat med lika mycket tidningsklipp från arkiven, som text - är hennes sammanställning imponerande överskådlig.
Rösträttskampen delas in i olika faser. Fredrika Bremer och grundargenerationen kring 1850, med namn som Anna Whitlock, Emilia Broomé och Agda Montelius. Studentskorna, födda kring 1870, med bland annat Lydia Wahlström, Signe Bergman och Ann Margret Holmgren. Och den tredje generationen, pennskaften, där Elin Wägner gjorde sig ett namn som romanförfattare och journalist i bland annat DN och Idun.
I mycket arbetade Landsföreningen som i folkrörelserna, men så många medlemmar från arbetarrörelsen anslöt sig inte. Man var också långt ifrån suffragetternas militanta metoder och långt ifrån att vara solidariska med icke "klanderfria". "Kvinnorörelsens uppträdande i sedlighetsfrågan är inte precis dess vackraste stund", skriver Hedvall. Stilen var viktig. Man måste framstå som ärbar och värdig att axla ett politiskt ansvar. Suffragetten Emmeline Pankhurst i England ledde uppseendeväckande aktioner som resulterade i fängelse. Otänkbart uppträdande för de svenska rösträttskvinnorna, även om Elin Wägner, som rest i England, fattat sympati för suffragetterna. LKPR leddes av medelklasskvinnor med liberal bakgrund, med ambitionen att vara partipolitiskt neutrala.
Som en röd tråd i boken löper Hedvalls fråga om varför Sverige var det sista land i Norden där kvinnor fick allmän rösträtt. I Finland skedde det 1906, i Norge 1913 och i Danmark 1915. Hennes slutsats är lite förvånande, särartstänkandet. I stället för att kräva allmän och lika rösträtt "nöjde" sig LKPR för rösträtt på samma villkor som för män. Detta betraktar Hedvall som en svaghet i rörelsen. Vänstern tyckte att kvinnorna kunde vänta tills männens fråga var löst och Högern sade alltid nej och kvinnorna underordnade sig och ställde sig fogligt i kön.
Men särartsresonemanget är lite knepigt och det leder egentligen ingen vart att lägga skulden på kvinnorna. Kanske är det mer en klassfråga än särartsfråga. Socialdemokratiska kvinnor hade inte mycket till övers för en rösträtt på samma villkor som för männen. Skulle inkomststrecket vara avgörande?
Kata Dalström, känd socialdemokratisk agitator, reste genom landet i alla väder, uppflugen på en trälåda och agiterade för socialismen och fackföreningen. Vad hade inte hon kunnat uträtta, skriver Hedvall, om hon "blivit tänd på kvinnosaken". Särartslinjen kan inte framställas bättre, skriver Hedvall, än när Selma Lagerlöf i sitt tal på internationella rösträttskongressen säger att kvinnorna behövs vid sidan av männen för att sörja för alla sina medlemmar.
Men man kan spekulera i andra orsaker till att det dröjde. (Om nu några år till eller ifrån är viktigt i sammanhanget). En storsvensk tradition, tvåkammarsystem, konservatism och avsaknad av frihetsrörelser, som i Norge och Danmark. Och - förmåga till samarbete och förhandling, "svenska" talanger som andra länder brukar skratta lite överseende åt. Ringarna från det grundarbetet såg vi först efter rösträtten, när Fogelsstadsskolan lärde kvinnor att knappa in på männens försprång. Innan dess fanns för det stora flertalet kvinnor inget val vare sig att ta uppdrag eller sin rättmätiga plats. En genusanalys hade varit på plats rörande detta.
LKPR blev Sveriges starkaste kvinnosaksrörelse, med över 17.000 medlemmar i 237 föreningar och de samlade in imponerande 351.454 namnunderskrifter - röster som upptog mer en manshög stapel av 30 band - för kvinnors rösträtt. Det vittnar om ett mycket välorganiserat opinions- och folkbildningsarbete för den rätt som vi i dag tar för given.
Boken största förtjänst är att påminna oss om vikten av att använda den.