Landsorten som hemlig förebild
förklarlig. I Stockholm bor journalisterna, där är makten samlad, den stadiga inflyttningen gör att staden blir allt folkrikare. Ändå speglar det en problematisk utveckling. Saknas proportioner
På mer än ett sätt tycks det helt saknas proportioner i medieflödet. Har man av någon outgrundlig anledning valt att inte framleva sina dagar i Stockholm - om man så bor i Kalix, Jönköping eller Malmö - så kan man i alla fall känna sig förvissad om att ständigt få staden nedtryckt i halsen. Ja, man förväntas närmast dela oron över specifikt stockholmska frågor, ha en åsikt om kollektivtrafiken och uteserveringarnas beskaffenhet på Södermalm, och var finns nu egentligen det bästa surdegsbrödet? Sådant är vardag. Välkänd figur
Jag vet. Protester mot detta är naturligtvis bara ett uttryck för lantisars mindervärdeskänslor gentemot storebror i storstaden. Den figuren är välkänd, men missar helt att även storebror är en lantis och att Stockholm, trots stadens alla kvaliteter, förmodligen är en av de mer provinsiella huvudstäderna i Europa. Centrum är inte centrum, utan periferi, när saken granskas närmre. Stockholm har inte den kulturella och ekonomiska ställning som krävs för att utgöra ett mer betydande nav även utanför landets gränser. Landsort som förebild
Vad som förhåller sig till vad är heller inte entydigt. Snarare än att ta efter metropolen tycks en stad som Stockholm ibland ha landsorten som hemlig förebild. Siktet är högre inställt, men när allt kommer omkring betonas det mycket lokala. Det egna kvarteret, den mindre cirkeln. Byn i staden, med egen lokaltidning. Det behöver inte vara negativt. Tvärtom kan anammandet av en sådan tanke anpassa kostymen bättre efter förutsättningarna, få uppdragna spända axlar att slappna av och egon att normaliseras. Vi är ett land av små köpingar och byar. Hur självbilden än ser ut, vilka ideal vi än väljer, är det ingen vågad gissning att framtiden kommer att avgöras någon annanstans än här.
Så jobbar vi med nyheter