I stadsarkivets årsbok riktas ljuset traditionellt med historiska uppsatser, anekdotiska, vetenskapliga, redogörande. Hos Anders Alm och Ella Jonsson är berättandet litterärt och estetiskt. ”Solitary road” är en vemodig tillbakablick i bild och text om en märklig vägsträcka ovanför Torne träsk, två mil lång.
Men som i alla historieskildringar förenas bägge böckerna av ambitionen att återuppföra en bortglömd byggnad av rester och skärvor och försöka få den att verka trovärdig. Om nutiden är ett oöverskådligt och motsägelsefullt mysterium så är det förflutna ett dunkelt skuggspel med fragment och hågkomster. Två vaga tillstånd av opålitlighet, ändå är vi många som helst upprätthåller oss vid historien och dess oåtkomliga distans.
Nå, årsboken från Luleå stadsarkiv präglas mest av stabil empiri och fakta som låter sig kontrolleras, här finns kapitel om Luleås utrikesjöfart, om en tysk SS-bataljon i samma stad och om verksamheten vid Luleå varv.
Men längst stannar jag hos Anders Sandströms personhistoriska revy över sex människor från Nederluleå. Ganska sceniska individer, den unga fosterflickan Ottilia Sandström som tolvårig dör i lungsot, den legendariske björnjägaren Per Jacobsson Åström eller Hällforsbon Karl Fredrik Sundström, energisk nyodlare och synsk dråpare dessutom, död i Härnösands cellfängelse. Sentimentala anekdoter? Nej, utmejslade portätt över människan och tiden, ordentligt armerade med hårdfakta ur statistik och vetenskap, om nyodlingar, björnjakt, lungsot, hantverk, arv och spelmansmusik.
Vägen mellan Salmi, Kortolahti, Latteluokta, Kattuvuoma och Laimo leder också till minnets känsla, till varseblivningens förundran. Inte minst i Alms känsliga, ibland dramatiska foto. Men Ella Jonsson förmår också lägga sina korta textkommentarer i rätt stämningsläge, med tonträff för nostalgin och dess förvåning över att det förflutna faktiskt har funnits till en gång.
De gamla bilarna som står ingrönskade i ett snår, tvättmaskinen som är kopplad till sin teknologi, men mitt ute på backen, malplacerad. Eller utedasset mot fjällmasivets fond, demonstrativt utplacerat. Och som en pendang ett antal texter ur Sara Hansegårds dagbok.
Det är vackert och inte så lite sorgligt, all vår genomgångna tid; därefter rostig plåt i ett snår eller enstaka noteringar i ett arkiv. Optimismen och förhoppningarna i vår rörelse genom alltsammans, och det svaga ljud vi efterlämnar i historiens ekokammare.