Lämnade Österlen för Öjebyn

Det har kört ihop sig lite för konstnären Iris Rönnqvist. Egentligen skulle hon ställa ut på galleri Skåda först i maj, men hoppade in i stället för Stina Wollter som skadat en arm.Därför blir det två utställningar nästan samtidigt - en i Luleå och en på Österlen, där Iris Rönnqvist bott och verkat i 20 år. - I Skåne ställer jag bland annat ut en homage till Ingvar Jigrud. Han var min lärare på konstpedagogutbildningen på Sunderbyn och lärde mig måla lador, att blanda den där rätta röda färgen och låta den möta de typiska blå-gröna taken. Jag har tänkt så mycket på Ingvar Jigrud sedan jag flyttade tillbaka till Norrbotten, ser hans lador och färgställningar och tänker på hur rätt han hade, säger Iris Rönnqvist, som varit konstnär på hel- och deltid sedan 1975.Sin första separatutställning hade hon i ett galleri inrymt i samma hus som dagens Skåda. Hon kommer från Luleå, där hon på 1970-talet arbetade som verksamhetsledare för kultur- och konsthantverk på ABF. 1980 flyttade hon till Örebro och ett jobb som kommunal barnkulturchef och tio år senare slog hon sig ner på Österlen. Stor publik
- Där blev jag känd som "Iris i Sudarebacken". Österlen är ett Mekka för konstnärer, där finns en stor publik och gott om utställningsmöjligheter och det går fort att bli världsberömd i en liten by, säger Iris Rönnqvist, som säger sig ha haft förmånen att få arbeta med konst och kultur i hela sitt liv.- Många går och väntar på ett genombrott, men det är få förunnat. Själv har jag jobbat på med min konst, men också föreläst och hållit kurser i bild och skapande, illustrerat, skrivit böcker och varit initiativtagare till många projekt inom barnkulturen.På det gamla Gråbrödraklostret i Ystad arbetade hon många somrar med offentliga uppdrag, berättade bland annat stadens historia genom väggmålningar. Där skrev hon också boken om Ylva, Yngve och katten Y på rundtur i Ystad, som innehöll en guide till kommunens 350 korsvirkeshus. I Skåne kunde hon livnära sig på sin konst i 20 år, ändå valde hon att flytta norrut igen.- Det hade jag aldrig tänkt mig. Men efter två veckor på Konstgården i Älvsbyn i samband med en utställning 2007 började jag fundera. Innan vi hade återvänt hem till Österlen hade vi köpt oss ett litet hus i Stockfors. Saknade ljuset
Hemma i Skillinge lämnade hon så småningom ut sitt hus, en stor gammal skola, till försäljning. Men ångrade sig. Huset i Stockfors blev en tillfällig bostad under vårar och höstar. En dag fick hon och hennes man syn på drömhuset i Öjebyn - det som i folkmun antingen kallas för "Änglahuset" eller "Snickarglädjen" med ladugård från patron Hedqvists tid. De slog till och sedan ett år tillbaka har de en ny och betydligt nordligare adress.- Jag ångrar mig inte, har saknat det fantastiska ljuset här uppe - det känner man inte till i Skåne. Men jag hade glömt hur mörkt det är om vintrarna, i december och januari, säger Iris Rönnqvist som är tacksam om hon får in en fot i det norrbottniska konstlivet. - Det är ingen självklarhet för mig, men jag fortsätter att jobba på. Jag gillar blandtekniker, utvecklar ofta egna och känner mig inte främmande för något. Mina motiv bygger ofta på motsatser och kontraster - flykt och stillhet, död och liv, djur och människor. Att få vara skapande är ett privilegium och helt nödvändigt.