Lämna den personliga smaken därhän!

På Luleås gator och i andra offentliga rum i länet finns för närvarande konst gjord av bildkonstnärer inte bara från Sverige och Norrbotten utan även hämtade med en utblick till ett bredare internationellt konstperspektiv. Det gör sommarsäsongen särskilt uppiggande.
Mindre upphetsande är den debatt som utbrutit med anledning av Luleå sommarbiennal med namnet Passion of Mankind. Från politikers håll, främst Dan Ankarholm, (ns), men också Ylva Strutz, (fp) och Erika Josbrandt (kd), har tyngdpunkten varit dels ekonomisk, "på skattebetalarnas bekostnad", dels en fråga om vem som ska få bestämma vad som ska visas, vad som "är konst". Producenterna för biennalen har försvarat sig, försökt påvisa att urvalet av konstnärer bygger på kvalitetsmässiga överväganden, men också lyft fram ett, kanske förfluget, ord från Ankarholm publicerat i NSD 30 juni. Enligt Ankarholm sponsrar en kommun kultur när den fördelar anslag, inte håller invånarna med service i fråga om institutioner som bibliotek, musikskolor och konsthallar.
Det hela känns ovärdigt.
Låt oss i stället lyfta blicken en aning och ta tillfället i akt att diskutera bildkonstens position i länet. Vi har idag två folkhögskolor, varav den ena också erbjuder en utbildning i Performance art, som ger fleråriga kurser, men ingen högre statlig konstteoretisk eller praktisk utbildning. Konsthallen i Kulturens hus är länets största utställningslokal och drivs av kommunen. I många övriga kommuner bedrivs utställningsverksamheten i ideell regi. Norrbottens museum visar konst i den utsträckning som lokalerna medger, däremot finns inte i någon kommun ett konstmuseum med egen samling och inriktning. Konst i offentliga miljöer visas gärna som "lös konst", alltså tavlor och mindre skulptur, mer sällsynta är det som snarare är en gestaltning av ett rum; inomhus eller utomhus.
Bakom det här ligger förstås en politisk vilja, en inriktning. Vilken är något svårare att se. Kanske är beror det på det som sagts om språket:"Det dunkelt tänkta, är det dunkelt sagda". Alltså att det på kommunal nivå inte bedrivits en kulturpolitik vad gäller bildkonsten som formulerats utifrån en vision om dess plats, utan mer efter hur det faller sig beroende på personligt tycke och smak.
Resultatet är därför förvirrande: Om konsten ska vara vikt för den som målar eller skulpterar på sin fritid - varför då över huvud taget köpa in verk av professionella konstnärer? Om den ska inkludera fler grupper, publik såväl som utövare, varför arbetas det inte för en mångfacetterad teoretisk och komplex bas vad gäller infrastrukturen? Om man vill ha en kår av professionella bildkonstnärer, hur förs då resonemangen kring att skapa hållbara förutsättningar för det? Alla de frågorna inkluderar givetvis både en ekonomisk plan och en uttalad vision möjlig att diskutera.
Då min uppfattning är att konst, även i meningen kultur, inte kan skiljas från människan och därmed från det samhälle vi ständigt omskapar kan den inte heller behandlas med armbågen inom det politiska livet. Och när den sittande regeringen nu tillsätter en utredning vars syfte tycks vara att riva upp basen för 1974 års kulturpolitik, som till exempel borgat för de regionala kulturinstitutioner vi kanske tar för givna, ställer det samtidigt tyngre krav på en lokal nivå. Låt oss därför bli mer genomtänkta, uppgraderade och lämna den personliga smaken därhän i debatten.