Laleh har nyligen haft en halsinfektion. Och den stora frågan inför kvällen var förstås om Lalehs röst skulle hålla, eller om hon i stället skulle få använda sin scennärvaro för att charma publiken. En annan fråga med Laleh är om känslan av spretighet från skivan Me and Simon skulle hänga med på konserten (Lalehs skiva fick en Kurirenhäst av vår recensent Mattias Alkberg). Två bekymmersamma spörsmål, alltså. Dessutom är det här en turnépremiär vilket kan vara både en fördel och en nackdel.
Men det var en Laleh i högform på Kulturens hus igår, på gott och ont. Halsproblemen var som bortblåsta. Däremot var hon på sitt allra mest teatraliska humör. Är det någon som har stulit Björk och Carolas arvsmassa och skapat denna Laleh? Men vi gillar henne ändå. Eller är det just därför? Synd bara att hon insisterar på att sjunga på svenska och persiska när alla engelska låtar är så mycket bättre. Allt annat är mellanspel.
Jag blir rätt förvånad när jag inser att hon faktiskt är väldigt självsäker på scen. Hon kommunicerar med publiken på ett helt annat sätt än de flesta artister. Det märks också att hon har en strävan att vara nyskapande. Det är tyvärr just den ådran som gör att hon främmandegör sig från publiken. Det är väldigt enkelt att recensera en Laleh-konsert: alla engelskspråkiga låtar är fantastiska. Inte en enda svensk eller persisk låt talar till mig på något sätt. Laleh är en oförutsägbar person och jag misstänker att ingen show är den andra lik. Och det spretar åt alla håll. På Laleh-vis.
Bästa låt: allt engelskt från den senaste skivan.