Lägrets ohyggliga gestalt

Där sitter tyskar från Rumänien som i god ordning sorterats fram ur sina byar mot andra världskrigets slut sedan Röda armén erövrat dem. Naturligtvis hade de inte begått något brott, de skulle sona krigsbrott de inte begått, men för Stalin var den sortens taktik inget undantag utan regel sedan länge. Ändå blir det där gökuret betydelsefullt, det är ett av alla dessa föremål eller företeelser som fylls av lägrets själva mentalitet. Det behövs inget ur, det fanns ingenting att mäta,
lägerhögtalarna reglerade redan arbetets början och dess slut. Någon annan avgränsning fanns inte. Men precis som alla andra föremål och företeelser är detta gökur lika med lägret. Precis som brödransonerna, cementdammet, kolen, hungern, kylan. Allt är lägret, allt bär ohyggligt vittne. Det är så i Herta Müllers böcker, föremålen bär sin tids förtryck, i essäsamlingen Kungen bugar och dödar skriver hon hur rädslan och repressionen genomsyrar allt. "Därför blev cykeln inte så länge en cykel, hårblekningen kunde inte förbli en hårblekning, parfymen ingen parfym, dörrhandtaget inget dörrhandtag, kylskåpet inget kylskåp. Tingens homogenitet med sig själva hade ett bästföredatum". Diktaturens ohyggliga konkretion gör det alldeles omöjligt att komma på distans till denna lägerskildring. Den är så oerhört fysisk, skildringen av hur cementdammet täcker hela tillvaron, eller skildringen av konsten att skyffla kol. 1 skyffel kol=1 gram bröd, tillslut är konsten att skyffla kol skriven som en slags estetisk betraktelse över skyfflandets koreografi, även om det finns en avslutande brasklapp, hungern "kan äta upp hela artisteriet". Just hungern är nog det värsta i denna beskrivning. "Jag äter en kort sömn, sedan vaknar jag upp och äter nästa korta sömn. Den ena drömmen är den andra lik, man äter." Lukulliska måltider, natten igenom, tårtor, grytor, soppor och bröd, spettekakor. Hunger är en fysisk gestalt, eller en ängel, eller ett föremål, den fyller ut överallt, utom i magen. En ung man i ryskt läger. Ett antal ganska korta kapitel bygger upp boken, några som lyckade utkast, andra mer utbyggda, men epik ryms inte i lägret. Ingen monotoni, varenda rad är angelägen. Det är beskrivningens precision, det finns inget utrymme ledigt för svamlet. Inte heller åt cynismen, i en kort scen får huvudpersonen soppa av en bondkvinna, hennes egen son är nämligen i ett läger i rakt motsatt riktning, och omöjlig att nå med de moderliga omsorgerna. Boken var ursprungligen tänkt som ett samarbete med poeten Oskar Pastior, vilken hade egna erfarenheter av ett läger i Ukraina. Men Pastior avled oväntat 2006 och Müller blev ensam om projektet. Hon har fullföljt det med kall glöd, sakligt och ändå fantastiskt. Det är en mycket vacker text, att den också är allvarligt uppfordrande säger sig självt.

Lägrets ohyggliga gestalt

Vad ska man med ett gökur om det saknas tid? I Herta Müllers Andningsgunga är det möjligt att ställa den frågan eftersom gökuret hänger i en barack i ett arbetsläger.