Lagom omotiverat av Nicke Borg

Jag har tillhört dem som tycker att Backyard Babies varit ett strå vassare än The Hellacopters, genom hela 90- och 00-talet. De två banden som under typ 20 års tid har haft patent på rockgeneren i Sverige. Jag tyckte de var mer rock and roll helt enkelt. Bara för att lite snabbt säga var jag står. Men det var då. The Hellacopters har lagt av och Backyard Babies ligger i ide på obestämd tid. Nu, i och med tiotalets start, är det alltså Nicke Borg Homelands tur. Bestående av Nicke Borg, ensam med gitarr. En nu hel och ren man i sina bästa år. Långt borta från Dregen och osunt leverne säger han sig ha varit med om en kreativ bomb och att det är därför som han drog igång det här. Därför känns det lagom omotiverat att han öppnar konserten med Backyard Babies låt Nomadic. En låt som faller platt i lägereldstappning. Vadå, vi vet ju redan klart och tydligt vem han är. Nå väl. Han verkar glad och ger ett väldigt sympatiskt intryck i de sparsmakade mellansnacken. Som om han inte mått så här bra på väldigt länge. Det är jag väldigt glad för. Fint och hjärtligt. Men det gör inte saken bättre. För man känner hela tiden att Homeland är viktigare för honom att genomföra, än för oss i publiken att ta del av. Det är för hans och inte för vår skull. Det stora problemet med Nicke Borg, akustisk, är samma sak som hans styrka uppbackad av band. Att hans sång låter mer som ett skitigt och raspigt instrument än som en klar röst. Därför blir man inte intresserad av att höra vad han sjunger om. Det blir ganska dimensionslöst i stället för rått och naket. Även om nykomponerade låtar som Confessions of a Criminal Mind får ett starkare romantiskt skimmer, när det känns som att Nickes hjärta dunkar lite extra hårt. Jag antar att det här är någonting han måste gå igenom, och få ur sig, för att kunna komma vidare. Ingen blir ju gladare än jag om vi i framtiden kan få uppleva ett nytänt Backyard Babies helt utan såsiga Avril Lavigne-influerade låtar som Saved by the Bell - och mer Fuck off and Die. För faktum är att vi aldrig hade sett honom stå här framför oss, om det inte vore för hans gamla band. Kvällen i övrigt får fem av fem. Mer glada reklamsponsrade fester till Luleå. Mer Fiskekyrkan. Fler krogkvällar som börjar klockan åtta. Fler ställen som kör tre liveband en och samma kväll. Helt grymt.