Lagom kusligt
Silent Hill bygger på ett för de som intresserar sig för sådana tydligen välkänt dataspel. Överföringen till film har av allt att döma fungerat bra och även om jag för min del är så pass hårdhudad att jag knappast någonsin blir direkt skrämd här, så kan man i alla fall sitta och beundra Dan Laustsens skuggfyllt suggestiva foto och den i alla fall inte allför klichétyngda intrigen.
innehåller en liten flicka som heter Sharon, som är adopterad och som regelbundet går i sömnen och drömmer mardrömmar där en plats som heter Silent Hill förekommer.
Hennes adoptivmamma tar med Sharon dit. Och sedan går det spikrakt åt helvete, eftersom Silent Hill är en övergiven gruvstad i West Virginia som för flera decennier sedan drabbades av en omfattande olycka och där kolen fortfarande brinner under markytan.
Koppla sedan detta till en märklig och sträv sekt som ägnar sig åt att driva ut och bränna häxor, diverse groteska mutanter som strövar omkring på de för övrigt folktomma gatorna och annat lagom kusligt och bisarrt - och ni förstår att Silent Hill inte direkt har den mest framträdande platsen bland statens turistattraktioner.
Men filmen om lilla Sharon, hennes ganska så definitiva problem och de andra lugubra ingredienserna här fungerar faktiskt godkänt bra, inom den creepy undervegetation av B-filmsskräckis där den befinner sig.
som nästan alltid brukar få spela skurk, har en roll som en hygglig karl här. De övriga skådespelarna är mestadels okända men fungerar helt godtagbart i sina roller här.
Silent Hill är vare sig någon särskilt bra eller särskilt dålig film (om den ekvationen kan godkännas?). Jag såg den dock utan att några mera bestående mentala men kom att besvära mig så: för de sysslolösa sommarkvällarna och om man önskar sig en paus från fotbolls-VM:s skräckupplevelser - här finns ett alternativ!
Och: den är i alla fall mera skrämmande än den nya versionen av Omen.
Säger i alla fall om inte tillräckligt, så i alla fall en del.
Silent Hill
Så jobbar vi med nyheter