Verken ägs ofta av offentliga verksamheter, bara sex av 38 är till salu.
Nålen, tråden och textila material, även om det också finns enstaka målningar och litografier i utställningen, är vad Britta Marakatt-Labba använder när hon utforskar och ger berättelserna förankrade i en samisk kontext sitt särskilda uttryck. Broderiet som hon använt sedan 1970-talet och utbildningen på nuvarande Högskolan för Design och Konsthantverk i Göteborg.
Verken har dock inte placerats kronologiskt, utan på ett sätt som kanske går att kallas rumsligt. Bilderna i sig är ofta detaljrika. Detaljerna i sin tur är små, sydda med små stygn, lockar till att betrakta på mycket nära håll. Med ”rumsligheten”, där bilder samlats utifrån motiv, färg eller någon påtagligt form, går det dock samtidigt att uppfatta de grupperade verken som nya helheter. Det är behagligt för ögat.
En läcker del av hängningen utgörs av den ena långväggen. Går du motsols i lokalen är det en flödande vandring i sällskap med bilder som i kontrast har hotfulla namn. Går du medsols blir det mer som att gå i byig motvind.
Bäst kan upplevelsen beskrivas som en form av dubbelt seende. Å ena sidan ett igenkännande i fråga om motiv och teknik. Å andra sidan ett utforskande perspektiv som av installationerna från 2011, Flytten och Event in time. Den senare om massakern på Utøya 2011. Att även låta de tvådimensionella bilderna öppna sig för fler nivåer än den intellektuella är nödvändigt. Bara en bråkdel känns tolkningsbart, ibland är det rent av svårt att veta vad som är ovanför och nedanför en tänkt gräns mellan det för alla synliga och det som bara kan ses av vissa. De små gestalterna i sina öda mössor är ständigt närvarande, de rovgiriga kråkorna och fiskarna återkommande, humor som en glimt att ana. En fjärde svårdefinierad dimension är därför på något sätt alltid närvarande i bilderna.
Britta Marakatt-Labbas konst är också politisk. Hon ställer natur mot industrins krav, återtar berättelsen om renen från turisten, utmanar med de röda framåtböjda mössorna den kristna kyrkan tvingade bort ... Men medan andra samtida, och i det närmaste rasande samiska bildkonstnärer, till exempel Anders Sunna, tar i med kraft hörs Marakatt-Labba berätta med en mer lågmäld röst, kanske som en jojk, envis och oändlig.