Alejandro Zambra är en internationellt uppmärksammad chilensk författare och litteraturvetare. Hans genombrottsbok Formas de volver a casa (2011) finns nu i en bra svensk översättning av Annakarin Thorburn med titeln Vägar hem. Det är en underfundigt komponerad kortroman som handlar om en pojkes uppväxt i Chile under Pinochets diktatur och också om hans liv som vuxen författare.
Samtidigt reflekterar författaren över den roman han håller på att skriva, och läsaren ställer sig ofta frågan vad som är ”fiktion” och vad som är ”verklighet”. Zambra själv har hävdat att allt skrivande är självbiografiskt. ”Även om man vill berätta andras historier berättar man alltid sin egen”.
Boken är en lågmäld och sorgsen uppgörelse med det förflutna, hur det var att växa upp i Chile under diktaturen. Pojken i berättelsen bor med sina föräldrar i ett välbärgat område i Maipú, en stor förstad till Santiago. Pinochet har tagit makten, föräldrarna försöker hålla sig undan politiken, men alla berörs mer eller mindre.
Pojken träffar grannflickan Claudia och av henne får han uppdraget att spionera på hennes morbror Raúl. Han förstår inte varför men han vill gärna vara tillsammans med Claudia och gör som hon säger.
Först långt senare begriper han hur allt hängde ihop, i själva verket spionerade han på Claudias far som var motståndsman och bytt identitet. Barnen blev en sorts hjälplösa bifigurer i det stora skeendet. ”Bifigurer” är också titeln på den inledande delen av boken. Kanske var alla vanliga människor bifigurer när maktens män hade huvudrollen.
Modern säger senare, när militärdiktaturens år är över, att varken hon eller fadern varit för eller mot Allende, eller för eller emot Pinochet. Fadern menar att Pinochet var en diktator, som dödade folk men under den tiden var det åtminstone ordning. Sonen hatar Pinochet för att han ”var ett jävla as, en mördare”, och har svårt att förlika sig med föräldrarnas brist på politiskt engagement.
Berättarjaget har ett havererat äktenskap bakom sig, han träffar också den vuxna Claudia och de bor tillsammans en tid. Men hon lämnar honom för ett lugnt liv i USA, ett liv med promenader i parken, ett liv där hon varken är dotter eller syster till någon.
Zambra har skildrat generationen som växte upp under militärdiktaturen, om alla som skadades av våldet och förtrycket, även de som själva inte direkt drabbades av mord och tortyr.