Men nu när boken släppts till var och en att bilda sig sin egen uppfattning handlar det om boken, deckarintrigen och till viss mån Lagercrantz förmåga att förvalta en fiktiv värld med dess persongalleri. Och visst, David Lagercrantz har förvaltat arvet efter Stieg Larsson med respekt och närmat sig karaktärerna med vördnad, det står klart när läsningen av Det som inte dödar oss nått slutet.
Däremot är den absolut första tanken; Vad handlade egentligen all uppståndelse om? Som bok betraktat är det en helt okej deckarroman, egentligen varken mer eller mindre.
För dem som har Lisbeth Salander eller för den skull Mikael Blomqvist som stora ikoner kan både bli besvikna eller inte. Allt beroende på förväntan.
Det som inte dödar oss är inte skriven av Stieg Larsson. Det är en annan författare som med sitt språk och sina ögon närmat sig en värld där igenkänningen både finns och inte finns. Det är inte lika svartvitt. Karaktärerna mer nyanserade och författarens ärende mer i bakgrunden. Missförstå mig inte. Även i denna bok finns ett socialt patos, men där Stieg Larsson var rå och oförsonlig är David Lagercrantz mer reflekterande, helt enkelt mer litterär. Lisbeth Salander är inte längre superhjältinnan med stort S, en förvisso mer endimensionell karaktär men den man under ungdomsårens läsande av serietidningar alltid visste klarar sig. Lagercrantz tecknar en mänskligare Salander, trubbig och asocial förvisso, men med fler nyanser.
Detsamma gäller Mikael Blomqvist som i Lagercrantz teckning inte är lika självklar, utan mer grubblande och reflekterande. Litterärt mer berikande, men det är inte riktigt Larssons tidigare Blomqvist. Och samtidigt. Vem hade förväntat sig en exakt likadan värld, även om Stieg Larsson suttit vid tangenterna? Även litterära giganter som exempelvis kommissarie Beck genomgick en utveckling, och då under samma författarskap.
Det är som nämnts ingen epokgörande deckarintrig. En blandvändare, ja, och storyn lagom samtidstillvänd för att kännas kittlande. Övervakningssamhället och it-hackare, trafficking och brottssyndikat. Fler har berättat om detta samtidsfenomen i deckarformatet. Tidvis både mer spännande och intrikat än vad denna berättelse kan erbjuda. Det känns ärligt både uttjatat och lite sunkigt att läsa om råbarkade ryssar och listiga amerikaner. Möjligtvis en flört till den amerikanska marknaden, eller än värre, gamla fördomar?
Där Lagercrantz verkligen kommit till sin rätt är i hans egna karaktärer, särskilt då porträttet av den autistiske pojken August Balder och hans banbrytande förmågor. Det är helt enkelt intressant att läsa om det annorlunda som dolt för ögat kan bära på så mycket mer än det som anses vedertaget. Ett snille, som möter en annan unik hjärna i form av Lisbeth Salander. Däremot är de matematiska förklaringarna om primtal och koder stundom intressanta, ibland överbearbetade. Det blir en del ”forskningsläsning” när Lagercrantz förhäxats av sitt eget intresse av populärvetenskap.
Sammantaget en deckarintrig som håller hela vägen, men bortse från marknadsföringsdramat. Läs om ni vill. Det finns trots allt samtidsdeckare som både är intelligentare, mer välskrivna och intressantare än Det som inte dödar oss.