Fjärilsommar, med underrubriken, Lars Levi Laestadius före väckelsen, är författaren Marie-Louise Steiners version av den välkände Laestadius liv och arbete. Det är ett fascinerande livsöde, helt klart. Det är någonting särskilt med bröderna Petrus och Lars Levi Laestadius och hans två år äldre bror, Petrus. Och det behöver man inte vara särskilt religiöst lagd för att tycka.
Jag brukar då och då bläddra i en gammal fin utgåva av Petrus Laestadius Journal - Första året av hans tjänstgöring såsom missionär i Lappmarken. Fascinerande läsning, som man säger, om en kärv tid för alla, vare sig man är predikant eller fattig bonddräng i 1820-talets Lappland.
Lite på omvägar kan jag i Petrus Laestadius Journal också hitta en ingång till Marie-Louise Steiners bok om Lars Levi Laestadius liv före väckelsen. Så här beskriver Petrus Laestadius hur han som präst kommer gående till sin gamla hembygd för den årliga visitationen och hur det känns att komma hem:
" I ånger är jag uppfödd, min arvsgård heter Brist, Hit kom jag från Ulven, hos honom låg jag sist."
Marie-Louise Steiners roman börjar med en rätt dramatisk scen från brödernas uppväxt i ett litet fattigt nybygge sex mil utanför Arjeplog. De två bröderna växer upp med sin mamma och en oftast frånvarande far, för det mesta en suput och hustrumisshandlare.
Ur denna mödosamma uppväxt ska Lars Levi Laestadius lyfta sig själv och andra upp ur armodet. Steiners roman lyfter fram botanikern och vetenskapsmannen Laestadius. Han är pastor i Karesuando, året är 1830. Sedan länge är det naturen och växterna som intresserar honom. Trots sin fattiga uppväxt fanns hela tiden läsning och studier. I farbroderns hem i Kvikkjokk grundlades hans stora intresse för botanik, att ständigt vara ute i naturen för att undersöka allt han hittade. Sedan kom studieår i Uppsala och Härnösand och en aningen lättare väg än den akademiska för en fattig krake från Lappland; att studera till präst.
Laestadius och hans fru och barn bosätter sig i den mer än karga byn Karesuando, mer av tvång än av fri vilja. På många sätt en tröstlös tillvaro för en nybliven pastor som helst drömmer om botaniska stordåd i vetenskapens tjänst.
Det är en stillsam berättelse som Steiner skrivit. Livet är hårt men där finns de vetenskapliga uppdragen som håller Laestadius på fötterna. Steiner skriver om den franska Le Recherhe - expeditionen som under åren 1838 - 1840 skulle kartlägga Nordnorge, Spetsbergen och de norra delarna av Finland och Sverige.
Lars Levi kom att spela en roll i denna upphaussade expedition som hade sitt stöd från den franske kungen och som satte djupa spår, både hos Laestadius och den samtida vetenskapliga världen.
Historien om hur Laestadius träffade medlemmar ur expeditionen första gången sommaren 1838 är talande. Ett av expeditionens syften är att studera Människan. Lars Levi känner igen tankegångarna. Det är naturfolken, de vilda ursprungliga människorna i norr, som ska ge vetenskapsmännen en insikt, förstår han.
Lars Levi möter upp i Hammerfest och han förundras över medlemmarna i expeditionen. De tycks vara illa rustade för strapatser i naturen, de verkar mest intresserade av det stora vin- och konjaksförrådet.
Skildringen av en mörk natt på Enontekis övergivna kyrkogård speglar utgör en liten men viktig del av Steiners berättelse. Lite i skymundan, som om alla inblandade skäms, företas en nattlig räd i jakten på skallar som ska mätas nere i de franska laboratorierna. Lars Levi och några lokala guider leder arbetet och vetenskapsmännen jublar. Laestadius tror på uppdraget, han är till och med lycklig över hur många skallar som grävs upp.
September 1839 lämnar den franska expeditionen Sverige. Tiden går och det kärva livet i Karesuando tär på familjens krafter. Menigheten verkar mer ty sig till flaskorna än till gudsorden. Hans älskade bror Petrus dör 1841, hans egen hustru Cajsa-Brita blir svagare, fattigdomen tär på hans barn och familj, en älskad son dör, en fyraårig dotter några år senare. Tvivel plågar Lars Levi hårt. Under de närmaste åren ska han kämpa och grubbla och till slut lyckas han ta sin pastoralexamen i Härnösand. Året är 1843 och han vänder hemåt. Det han ser på sin visitationsresa till de små socknarna längs vägen, ska några år senare göra honom mogen för den stora väckelsen.
Marie-Louise Steiners debutroman om Lars Levi Laestadius är fängslande. Som läsare känner jag verkligen en stor respekt för denne mans kamp genom livet. Lite synd är det ändå att Laestadius familj, de många barnen, hans tysta men strävsamma hustru Cajsa-Brita, bara blir fotnoter i historien.