Kyligt och distanserat

Medelklassen är den enda samhällsklass som kokar i sitt eget självförakt. (Och kanske den klass som har minst anledning att göra det, men det är en annan historia.) Blotta ordet "villaförort" planterar obehagliga bilder i huvudet, bilder av leda, svennekonformitet, otrohet, gräsklipparperfektionism, salongsalkoholism och ett stilla, kyligt duggregn av ouppfyllda drömmar. Skyldiga till detta är inte minst ett koppel författare med namn som Lars Norén och Edward Albee (Vem är rädd för Virginia Woolf?) i spetsen. Ett namn som definitivt måste nämnas där är amerikanen Richard Yates, som byggde hela sitt författarskap på medelklassens outtömliga förmåga att förakta sina egna livsval. Revolutionary Road var hans debut och samtidigt hans konstnärliga klimax. När nu boken sent omsider blivit film, i regi av Sam Mendes (American beauty, en annan orgie i medelklassochism) och med Oscar DiCaprio och Kate Winslet i huvudrollerna, är det bestående intrycket ett stort jaså. Revolutionary Road var just revolutionär när den publicerades, 1961, men i dag känns det som att rollfigurerna deltar i en isdans där de bara går igenom ett antal obligatoriska moment: whiskyn efter jobbet, de tomma middagarna med den tomma grannfamiljen, otroheten, besvikelsen, sveken. Skådespeleriet är fläckfritt, miljöerna kongeniala - två i grunden ganska fina uppfinningar som villan och kontoret framställs som medeltida tortyrinstrument - men som helhet är Revolutionary Road så kyligt distanserad att den konstnärliga effekten fryser inne.

Kyligt och distanserat

Som helhet är Revolutionary Road så kyligt distanserad att den konstnärliga effekten fryser inne tycker Kurirens recensent.