Kylig resa med pingviner

Pingvinresan
(I original: La Marche de lémpereur)
Royal/Astoria
Regi: Luc Jacquet
Manus: Laurent Chalet, Jerome Maison
Foto: Michel Fessler
Musik: Emilie Simon
Svensk berättarröst: Gösta
Ekman

Kultur och Nöje2006-02-23 06:30
ROLF NILSÉN
Dokumentärfilmer drabbar ju inte så där väldigt ofta de svenska biograferna. Och ännu mera sällan ges vi tillfälle att se något av den kaliber som omfattar Pingvinresan. En dokumentär av sant terapeutiska dimensioner.<br>Man mår helt enkelt väldigt bra sedan man fått vara med om Kejsarpingvinernas hängivet spektakulära häckningstid, som handlar om hur de en gång årligen; från det att pingvinen har fyllt fyra år, vandrar i väg från havet vid Sydpolen till häckningsplatsen vid Oamock. 20 mil rakt upp på land.<br>Så har de alltid gjort. Ingen vet riktigt varför. I alla fall: när honan har lagt ägget ger hon sig tillbaka till havet. 20 mil igen, alltså. För att hämta mat. Hannen stannar kvar och ruvar ägget. I cirka 40 dagar håller han ägget i sina klor och äter ? ingenting.<br>Det gäller också att honan kommer tillbaka i tid med den fisk som hon fångat (förhoppningsvis, får man tillägga). När ägget kläcks handlar det om fyra dagar. Så länge klarar ungen av att överleva utan mat.<br>Men det här fixar vanligtvis Kejsarpingvinerna. De har vanan inne och instinkten. Så här har de gjort sedan urminnes tider.<br>Den franske filmaren Luc Jacquet och hans team har vistats bland de magnifika Kejsarpingvinerna i Antarktis i omgångar under flera år. Och fått oändligt fascinerande filmsekvenser som de sedan har satt samman till Pingvinresan.<br>Tidvis kan det vara 70 minusgrader och full storm där. Kejsarpingvinerna går då samman i en stor klunga för att skydda sig. Men Jacquet och hans team hade väl knappast den möjligheten, när de skulle filma dem..? Kallt utav bara helvete, alltså. Men har man ett uppdrag och en mission så. Och Jacquet har löst detta på ett fenomenalt fint sätt.<br>Det här är en dokumentärfilm av allra bästa sorteringen, innehållande både humor, spänning, tragik och värme (skriver man ?mänsklig värme? i det här sammanhanget, förresten?).<br>Dramatik ? som när Leopard-sälen anfaller Kejsarpingvinen långt under den tjocka polarisen.<br>Och sällan har man väl sett något så ensamt som när en Kejsarpingvin som kommit bort från den övriga flocken (det rör sig lågt räknat om tusentals) lite sorgset (inbillar man sig) vandrar i väg ut över den oändliga isvidden. Mot sin död.<br>Små Kejsarpingviner ser ut som fundersamma små professorer som strävsamt promenerar omkring. När de har blivit vuxna ser de i stället ut som artiga gammaldags kypare eller hovmästare, i svart bonjour med vitt skjortbröst. Redo att rycka ut till de väntande restauranggästernas undsättning.<br>Inte vet jag ? men de ser fredliga ut, tycker jag.<br>Gösta Ekman läser den svenska berättartexten och han gör det ur en Kejsarpingvins perspektiv, vilket kan kännas lite udda men man vänjer sig snabbt och då känns det helt OK.<br>Och så fick man då veta lite mera om något som man ju inte har tänkt så direkt mycket på tidigare.<br>Motsvarigheten till en terapisession.<br>Det kändes riktigt bra; i både själen och kroppen, och är en unik dokumentär upplevelse som väldigt helhjärtat kan rekommenderas.<br>Betyg: 4 hästar<br>
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!