Vi leker att det här är en ö, säger barnet stående på en filt ute på gräset. Teaterns regissörer uttalar det inte i ord, men gör exakt just det barnet gör, sluter liknande överenskommelser med publiken. Samma sak inom filmens, berättelsernas och litteraturens värld.
När överenskommelsen fungerar kan man dra iväg på häpnadsväckande resor tillsammans - som läsare går man med på det mesta, bara man kommit överens om vilken slags färd man ska ge sig ut på. Är man inte överens blir det förr eller senare problem.
För en deckarförfattare som ska servera det spektakulära och få det att kännas verkligt i någon mening utgör den där överenskommelsen själva grundbulten. Stieg Larsson behärskar konsten och bygger sin överenskommelse med hjälp av en klar och stringent prosa. Inga borttappade trådar, inget oförklarligt trassel, dialoger som fungerar.
Den tredje och sista boken i Milleniumtrilogin Luftslottet som sprängdes tar vid direkt där den förra slutar. Lisbeth Salander ligger på operationsbordet och får den kula bortopererad som hennes far, spionen Zalachenko, placerat i hennes hjärna. Hennes karaktär bygger på överenskommelsen att hon är en slags Pippi Långstrump - en kvinna med oanade styrkor och dessutom en kappsäck full med guldpengar. Att de petar i hennes hjärna skapar spänning - den är sannerligen hennes största tillgång.
Mikael Blomkvist är den undersökande journalisten, hängiven sitt jobb, metodisk som få, klar över alla knepiga etiska gränssättningar. Man tror gärna på honom. Och när man väl gör det går man också, om än tveksamt, med på att han har ett otroligt enkelt och okomplicerat förhållande till kvinnor. Han är ingen förförande James Bond, därtill är han allt för jämlik, men är ändå ett slags uttryck för en (manlig?) fantasi kring sexualitet.
Stieg Larsson började sin tredelade serie med en närbild av våld mot kvinnor bak lykta dörrar i det privata hemmet i Män som hatar kvinnor och skrev i pusseldeckarens stil, starkt psykologiserande.
I Flickan som lekte med elden har bilden vidgats till en helbild om våld mot kvinnor som affärsrörelse. Genren är polisromanen.
Återstår då bara den största bilden - en panorering över hela samhället där brottet begås på den politiska nivån. Således skapar Larsson en spionthriller.
Och som en röd tråd genom alla böckerna går Lisbeth Salander med sitt särskilda öde som på något sätt måste nystas upp, lösas en gång för alla.
Mycket har sagts och mycket kommer att sägas om Stieg Larsson och hans böcker. Det handlar inte om stor litteratur, men väl om god underhållning. Några dagars läsning i spänd förväntan inför upplösningen och eftersom överenskommelsen fungerar låter man udda vara jämnt inför allt det som man tycker är mindre bra.
Men Lisbeth Salander stannar kvar, ekar genom medvetandet. Hon är visserligen en konstruktion rakt igenom, men hon påminner om något väsentligt. Nämligen om alla de kvinnor som genom historien alltid beskrivits som offer. Salander är raka motsatsen: En smart, intelligent och kompetent hämnare på det godas sida.
Så sällan har jag mött en sådan kvinnofigur i litteraturen och populärkulturen att jag nästan blir generad över min entusiasm. Dessutom är hon inte ensam - Stieg Larssons böcker kryllar av intressanta och kompetenta kvinnor som tar plats och får vara huvudpersoner. Han vrider på perspektiven, berättar en helt annan historia. Det gör hans böcker intressanta.