Vill man se konstnärens politiska sida bör man dock besöka Krokodil där en mängd litografier visas parallellt med Piteå konsthalls utställning av porträtt och matbilder.
Eller matbilder förresten – det finns snarare många fula fiskar och fiskskallar bland motiven. De är också den roliga, uppfriskande delen av utställningen.
För även om porträtten är snitsigt framställda, de grafiska bladen doftar elegant 1950- och 1960-tal, känns budskapet dunkelt. Vill han verkligen bara smeka ögat? Verken, uteslutande kvinnoporträtt, har namn som får en att tänka på gudinnor och drottningar. Bland dem finns den farliga Medusa, ett monster med ormar i håret och vars ögon förvandlade den som såg in i dem till sten. Och om än näsan ibland är dramatiskt svängd, är de ändå upphöjda, vackra blickande mot fjärran.
Kanske är färglitografin Man Gillar Fisk svaret. Mannen på bilden är på väg mot en barbröstad, behornad svarthårig kvinna som är omslingrad av en rå fisk; en inte helt behaglig doft och det alla kvinnor sägs lukta om man kommer oss verkligt nära.För den som söker nyheter bör också berättas att flera av verken nyligen har visats i Luleå. Dam med lyktor i kinesiskt tusch och akvarell känns däremot oväntad, mjukare än mycket annat i utställningen och kanske ett resultat av Jurells utbildning i tuschmåleri i Kina 2007. Tillsammans med Flicka i grönt, Maya och Grace tillhör den också de porträtt som tilltalar mig mest. De här kvinnorna ser mig i ögonen, och jag förvandlas inte till sten. Blir bara sedd.