Och det precis så annorlunda och fjärran från allt vad vi ser omkring oss som man kan tro. Det luktar jakmjölk, rökinpyrda kläder och fårfett.
Petra Hulová är född i Tjeckien men har varit bosatt i Mongoliet. Hon debuterade med Allt detta tillhör mig 2002 och blev översatt till ett flertal språk. I USA belönades romanen med pris för bästa översatta bok. Som vanligt, får man tråkigt nog konstatera, dröjer det alltid länge innan vi får dessa litterära pärlor från små och udda språk på svenska. Och som vanligt är det ett litet förlag som törs prova. Ramús i det här fallet.
Redan i första meningen slår författaren an tonen. "När sjoroon blåser här hemma hos oss flyger det plastpåsar runtomkring geren." Det är förtroligt på samma gång som det är närmast brutalt realistiskt. Alldeles självklart talar flickan om för oss hur det ser ut, hur det knastrar under hästarnas hovar av all kringblåsande sand och hur den skällande nochojen har fullt sjå att skilja de dräktiga stona och dem med föl från de andra. Sedan berättar flickrösten vidare om sina systrar. En är mongol - det är den vackraste, själv är hon erliits, kines, och därför inte lika älskad som de övriga. Lillasystern är blond, som en rysk fiskhandlare. Hon är resultatet av en våldtäkt en gång när pappan var borta.
Det handlar om fyra generationer kvinnor i en ger, så kallas det åttkantiga tältet. Farmor, mamma, fyra döttrar och en dotterdotter. Genom olika röster får vi historien om familjens kvinnor berättad för oss, och allt handlar om en längtan till något annat, något bättre. Men den som provar vingarna och ger sig av till staden, till Ulanbaatars betonghus, riskerar att falla djupare än den som inte vågat ge sig av. Fallet ner i prostitution, alkoholism och fattigdom maskeras inför dem som blir kvar med billiga presenter av plast. Grälla färger och batterificklampor finns inte på stäppen där allt är hemtillverkat, där sikten är milsvid om inte sjoroon blåser sand så att alla måste sitta inomhus och dricka varm fet fårbuljong.
Flera timmars ritt bort ligger de Röda bergen, där de första människorna skrev och ritade på stenarna för flera tusen år sedan. Där finns begravningsplatsen. De lämnar sina döda anförvanter där att ätas av vilda djur. Farmors generation rider dit för att tillbe förfäderna vid bestämda tillfällen, mammas generation lämnar symboliska offer och knyter fast färgglada remsor på stenarna, döttrarna rider dit när någon dött, aldrig annars. Och dotterdottern har bara hört talas om de barbariska sedvänjorna.
Läsningen har varit väldigt speciell, det har känts som att lyssna. Som om jag verkligen fått historien berättad för mig, i ordets ursprungliga betydelse. Översättaren Sophie Sköld har gjort ett väldigt gott arbete.