Hon får det att låta ganska enkelt.
- I dessa tider av kulturella neddragningar och ifrågasättanden tänker jag så här: Antingen låter man sig nedslås eller så går man framåt! Smartast vore väl att bilda en duo. Men om ingen hade några visioner, om alla bara tittade i plånboken - då skulle det inte finnas något kulturliv över huvud taget, säger kompositören, arrangören och jazzmusikern Ann-Sofi Söderqvist som för ett drygt år sedan förverkligade en dröm och startade en egen jazzorkester dit hon bjöd in några av landets bästa musiker.
- De är dessutom människor jag gillar och som tycker om det jag gör. För mig är det här ett drömprojekt.
"Jazzorkester" är en liten markering som ska dra associationerna åt delvis andra håll än "storband". I ASJO - Ann-Sofi Söderqvist Jazz Orchestra - samlas 18 instrumentalister kring den musik hon själv komponerar. För några veckor sedan kom den första cd:n med titeln Point of view, till hösten väntar festivalspelningar bland annat i Umeå med en repertoar som är både sofistikerad och lekfull och med en dynamik som för tankarna till orkesterhjältar som Gil Evans och Maria Schneider. Men mest naturligtvis till Ann-Sofi Söderqvist själv, som vid det här laget är en mycket välkänd del av svenskt jazzliv. Inte minst av vårt nordliga - härom året gav hon bland annat ut cd:n Grains där Norrbotten Big Band spelar hennes musik och för någon vecka sedan såg vi henne dirigera musiken till de verk som tävlade i det internationella kompositionsprojektet Jazzverket som hon ansvarar för, på festivalen Nydanat i Luleås Kulturens hus.
Rösten ett instrument
Självklart känns många av musikerna i hennes namnkunniga jazzorkester igen. Dessutom ingår en fast sångerska - Lena Swanberg.
- Jag tycker om att använda mig av den mänskliga rösten som ett instrument inne i musiken, den skapar närvaro och kontakt. Det har blivit lite av mitt signum kom kompositör, säger Ann-Sofi Söderqvist.
Hon gillar att sjunga och som dotter till Lule-Dizzy, trumpetaren Stig Söderqvist född och uppvuxen i Luleå, var det kanske inte så konstigt att hon en gång valde trumpeten och en karriär som musiker i grupper som Änglaspel, Hot Salsa, Bernt Rosengrens storband, Gugge Hedrenius storband, Norrbotten Big Band, Composer’s Big Fun, bara för att nämna en bråkdel och dessutom självklart i massor av egna projekt. Efter ett antal teateruppsättningar på Stockholms stadsteater sökte hon sig till tonsättarutbildningen på Musikhögskolan i Stockholm och i över tio år är det just komposition som gäller, både för egen del och som adjunkt i ämnet på Kungliga Musikhögskolan.
- När jag började studera komposition var det som att komma hem. Där på institutionen kunde jag andas, fick äntligen vara i ett sammanhang där man bara pratade om musiken. Och då var jag över 40, säger Ann-Sofi Söderqvist.
Jämförs med andra kvinnor
För "kvinnlig jazzmusiker" är ingen genre, påpekar hon som ofta under sin karriär fått svara på frågor om hur det är att vara kvinna och jazzmusiker.
- Journalister brukar vilja prata om just det. Och som musiker jämförs jag gärna med andra kvinnliga musiker. Själv är jag inte så förtjust i att betona den faktorn, som ju bara är en av många som avgör vem man är och hur musiken låter. Som musiker vill jag vara en individ, det tror jag de flesta vill.
I sin egen stora orkester har hon utöver att välja de bästa instrumentalisterna också aktivt tänkt på åldersspridningen.
- Den yngste i ASJO är 22, den äldste 60. Det skapar en öppenhet och ett bra klimat när man blandar många och olika typer av erfarenheter.