En kvinna mjukar upp vax med händerna. Man hör ljudet av ett samtal utan att uppfatta orden. En oläsbar bildtext dyker upp i det utsågade mönstret. Det blir mörkt. En suddig bild av en liggande, naken kvinna tonar fram på skärmarna. Det mumlas, en ny oläsbar text visar sig. Återigen mörkt. Händer vaxar en kvinnas underben. Dunkelt tal, en kvinna i vänstra hörnet vänd från oss tittar in i mörkret. Någon röker. Nej, det är två, spegelvända mot varandra. Röken slingrar sig symmetriskt över det moriska fönstret. Läggs det ut rökridåer? Återigen mörkt. Upp dyker en gåtfull figur formad som en gynosfinx, en lejonkvinna med vingar. Här kanske finns en ingång tänker jag. Den kvinnliga sfinxen i den grekiska traditionen kan man inte lita på. Om man inte ger svar på hennes gåtor blir hon grym och man får plikta med sitt liv. Etymologiskt har ordet sfinx tolkats som strypa med en anspelning på lejoninnans sätt att kväva sitt byte. Nytt mörker och mummel. En kvinna mjukar upp vax med händerna? Det börjar om.
Vilset söker jag vägledning i skriften. Katalogen förklarar att dokumentärt material blandas med surrealistiska fantasier. Visst, det ser väl jag också! Jag läser vidare. Håligheterna i skärmen gör bilden diffus "vilket ger en känsla av en ofullständig, obestämd och osammanhängande vision, en som har gått förlorad i överföringen". Den förklaringen, som hänvisar till konstverkets titel "lost in transmission", hjälper föga när jag inte ens kan ana vad som är tänkt att överföras.
Ludwig Wittgenstein hävdade att språket är tankens horisont. Esaias Tegnér formulerade saken som att "det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta." Är det då enbart tanken som räknas, inte vad som sägs eller gestaltas, frågar jag mig? Lätt förtvivlad söker jag tröst i en text som jag läste på en t-tröja häromdagen. Jag är inte dum, jag har bara otur när jag tänker, stod det. En synkronicitet sänd av försynen. Så måste det vara, det är obegripligt därför att det är "lost in transmisson".
I en annan del av rummet visar Nagla Samir databearbetade foton på nakna kvinnokroppar som ibland dubbelkopierats med mönster från ovan nämnda fönsterluckor. Varför videon, frågar jag mig, när dessa stillbilder blir mycket tydligare nästan övertydliga i sin gestaltning?
Samir skildrar kvinnligt liv i Mellanöstern sett genom en ornamenterad skärm som vore det information silad genom ett kulturmönster. Frågan är bara från vilken sida, och vem som kikar genom skärmen. Är det occidentens syn på den orientaliska kvinnan, den av män förtryckta och beslöjade kvinnan eller den förföriska magdansösen, odalisken eller kvinnorna i ett harem? Eller om det är kvinnan instängd i sitt kulturmönster som tittar ut? Här blir Nagla Samir oss svaret skyldig. Men man inser ju lätt att hennes bilder är kontroversiella i ett religiöst sammanhang där avbildningar av människor och profeter är tabubelagt. Den nakna höggravida kvinnan som, i sin önskan att föda en son, låtit tatuera en manlig ryttare på sin utspända mage är en mycket stark och talande bild som säger mer än sex minuter video som är "lost in transmission."