Life During WartimeTodd Solondz är en egensinnig amerikansk independentfilmare som aldrig är rädd för att skildra tabuämnen. Hans dialog är ofta tokrolig trots att ämnena är delikata och svårhanterliga.
1998 gjorde han Happiness där en kärnfamilj slets sönder när det visade sig att den skenbart stabila pappan (Dylan Baker) var pedofil. I en minnesvärd roll såg vi också Philip Seymour Hoffman som en perverterad telefonflåsare.
I centrum fanns även systrarna Joy, Trish och Helen.
Nu har det gått elva år. Solondz har bestämt sig för att än en gång besöka dessa trasiga själar. För att se hur allt har gått.
Jag antar att några av skådespelarna från Happiness (flera av dem är stora namn nu) har tackat nej till denna uppföljare och att det gett Solondz idén att byta ut samtliga skådisar.
I Dylan Bakers roll ser vi Ciaran Hinds, Ally Sheedy i stället för Lara Flynn Boyle, Paul "Pee Wee" Reubens ersätter Jon Lovitz och Michael K. Williams (som är mörkhyad) gör Philip Seymour Hoffmans roll.
Ett häftigt experiment, som faktiskt fungerar.
Familjefadern släpps ut ur fängelset, men det finns förstås ingen plats för honom i den strävan efter idyllisk samvaro som ex-frun Trish siktar på. Barnen som är elva år äldre verkar ha klarat sig lindrigt undan det som hände i Happiness, men ibland kommer det förflutna på besök.
Ska man glömma, förlåta och gå vidare? Eller kanske bara förlåta, men aldrig glömma? Ingetdera?
Life During Wartime har inte samma bett som Happiness, men har du sett ettan måste du komplettera.