I 127 timmar; fem dagar och sju timmar, 2003 satt (eller rättare sagt: stod) den unge amerikanen Aaron Ralston fastklämd mellan ett klippblock och berget, i en avlägsen del av Utah, USA, dit han begivit sig i ensamhet för en helg av bergsklättring.
Han satt alltså fastklämd. Kom ingenstans. Begränsat med vatten. Ingen mat alls. En korp flög över honom vid samma tid varje dag. Myror kröp över honom. Han skrek. Ingen fanns i närheten, som kunde höra honom.
Man hade ju helt klart kunnat bli alldeles tokig. Och det redan efter en dag, i samma belägenhet.
Men Ralston uthärdade alltså i det här antalet timmar (han lyckades filma sig själv med en hand också) innan han plockade fram sin billiga pennkniv och började karva i den arm som satt fast.
Han amputerade sig själv och kom loss. Och överlevde, samt skrev en bestseller (även översatt till svenska) som nu har blivit ett stycke anmärkningsvärt plågsamt stark film, i regi av Danny Boyle (Trainspotting, Slumdog Millionaire).
James Franco (mest känd som Harry Osborn i Spiderman-filmerna) har på ett sant kvalmigt och ångestframkallande sätt i rollen som den fastklämde Ralston, solospelat sig fram till en Oscars-nominering för Bästa manliga huvudroll.
Han får den nog knappast; den lär vara tingad av Colin Firth i rollen som den stammande monarken i The King’s Speech (den måste ni också absolut se!), men det här är ändå helt klart en av de mera imponerande rollprestationerna i någorlunda modern filmtid.
Man är helt enkelt själv på plats där, tillsammans med Aaron Ralston i den smala bergscanyon där han befann sig. Suggestivt och obevekligen. Man upplever den sträva känslan av törst; manifesterad när han förtvivlat försöker smacka med sina torra och spruckna läppar och hallucinerar kring en läskedryck som heter Mountain Dew och som han förmodligen hade kunnat mörda för att få tillgång till.
Sedan är det ju också onekligen så att jag personligen, som amputerad, inte kan undvika att känna mig närbesläktad med Ralston. Han lyckas förresten få till ett nästan lika snyggt amputationsärr med sin penn-kniv, som jag har på min benstump.
Amputationsscenen är inte heller så vidrig som man skulle kunna befara. Regissören Danny Boyle administrerar den med samma kontrollerade stil, medkänsla och spänningsdominerade värdighet som karakteriserar hela denna intensivt närvarande film.
Ibland blir begreppet "baserad på en sann historia" något närmast ohyggligt autentiskt.
Som just här då.