Kvalmig, unken B-skräck

<P>The Reaping Filmstaden Regi: Stephen Hopkins Manus: Carey Hayes Foto: Peter Levy Musik: John Frizzell I rollerna: Hilary Swank, David Morrissey, Idris Elba, AnnaSophia Robb, Stephen Rea, William Ragsdale, David Jensen, John McConnell, med flera. <BR>För hur vänlig och förstående man än man än vill vara, så kan The Reaping bara beskrivas som en ovanligt brutalusel B-produkt inom den kvalmigare, muggigare och helunkna undre vegetationen av den så generöst brokiga skräckgenren. Allting känns ju så förunderligt förutsägbart och påträngande välbekant i den: vi befinner oss i den djupaste djupa white trash-mässiga amerikanska Södern, där inavel är "standard procedure" och ockulta riter aldrig befinner sig särskilt långt borta heller. Hit kallas den präst som Hilary Swank spelar (troligtvis en rolluppgift som hon inte kommer att framhålla främst på sin karriär-CV fortsättningsvis) och hennes medhjälpare för att undersöka omständigheterna kring en serie bibliska fasor (invasion av gräshoppor, en flod av blod, och så vidare) som har drabbat en liten stad. Och som en vän liten flicka tycks befinna sig i centrum av. Flera av stadens invånare tycks mycket fientligt inställda till flickan och hennes mor. Och beter sig klart udda även annars. Och ex-prästen och hennes medhjälpare råkar regelbundet ut för den ena mera makabra incidenten efter den andra. Olyckor som inte kan förklaras rationellt eller logiskt. Ex-prästen drabbas av hallucinatoriska drömmar och vanföreställningar. Till sist börjar till och med hon tro att det är Satan själv som är lös i den sliriga lilla sydstatshålan. OK: det finns trevliga små ansatser till något riktigt äckelpäckel-kusligt och grabba-tag-i-stolsgrannens-hand-så-att-den-nästan-bryts-av skrämmande i The Reaping (vilket för övrigt står för "skörd"). Men dessa trevande försök misslyckas helt enkelt bara hela tiden. Man ska bli rädd för sin egen skugga för att bli rädd för den här filmen, där det mest skrämmande är de kollektivt miserabla rollprestationerna (på genomgående trottoarkantshög nivå), de skrattretande dåliga specialeffekterna och den dröjande illavarslande stämningen - som bara känns så djupt överarbetad. Den skrämsel som The Reaping är ute efter lyckas den aldrig lokalisera. Det håller nog även Hilary Swank med om. Om ni lovar att inte berätta det för någon annan.</P>

Kvalmig, unken B-skräck

Hilary Swank, som vi nyligen kunde se som orubbligt idealistisk ghetto-lärarinna i Freedom Writers, borde nog inte ha tagit det där telefonsamtalet där hon erbjöds rollen som avhoppad präst och demaskerare av efterhängsna myter i filmen The Reaping.