Kunskap genom det nära umgänget

Det flyktigaste av alla kulturarv är de som kallas de immateriella, minnen, kunskap, traditioner.  Medan flintyxan överlever årtusenden och mer är kunskapen om flintsmide ohjälpligt bortglömd. Eller alla de traditioner, allt det kunnande som strömmar genom Yngve Ryds senaste bok Ren och varg där samiska sagesmän berättar om jaktens väldiga kultur.

FÖR VIDARE KULTURARV. Yngve Ryd, författare från Jokkmokk, skriver ny bok om ren och varg.

FÖR VIDARE KULTURARV. Yngve Ryd, författare från Jokkmokk, skriver ny bok om ren och varg.

Foto: Tor Lundberg

Kultur och Nöje2007-10-09 01:45
 Som tillämpad kunskap är det redan försvunnet, som berättelser lever det med berättarna, och så i denna bok förstås. Yngve Ryd har en fantastisk förmåga att överföra muntlig tradition till skriftspråk utan att spänningen och livet går förlorat. Samma närkontakt med den traderade kunskapen fanns i böckerna Eld och Snö, samma nyansrikedom och så de språkliga glädjeskutt som det muntliga alltid tillåter sig. Han skriver, med sina informanter, att vargarna "kalaserar" på renarna. Vilket är vacker gammal dialekt för att "smörja kråset". Renskötsel och varg alltså. I vår jakthysteriska tid där ingenting förnuftigt tycks kunna sägas om jakt längre kan man alltså förvänta sig hatiska utfall mot vargen och andra rovdjur? Nej, precis tvärtom. Genom hela boken löper de samiska traditionsbärarnas djupa respekt för de vilda djuren, deras enorma kunskap om björnens och vargens beteenden. Söker man populistiskt rovdjurshat får man leta i andra källor. Här heter källorna Ola Omma, Johan Rassa, Nils-Henrik Gunnare, Petter Spiik, Nilas Tuolja och Anders Larsson-Lussi. Och så de minns! Nilas Tuolja, som dog 2002, minns björnjakt med spjut och ripjakt med armborst. "Du ska vara precis jävligt nära björnen" säger han i kapitelrubriken. Precis så dramatiskt som sig bör. Lodbössan var ingenting, förklarar Tuolja, opålitlig och svårladdad. Tog inte första skottet direkt var skytten död. "Fräckaste" karln stod framför hålet till idet, tordes man inte fick man en annan placering. Tuolja kommer ur en björnjägarsläkt, skuorggá, och förklarar att förr ville man inte utrota björnen, små björnfamiljer jagades inte alls och man accepterade att björnen tog en och annan renkalv. Och helst ska björnköttet ätas så färskt att det är varmt när det läggs i grytan. Björnfetan (dialektalt för fettet) har ingen kraft, den härsknar direkt när köttet börjar kallna. Alla pojkar jagade med juoksa, armborst. Flickorna också, men pojkarna mest, från tioårsåldern på allvar, dessförinnan på lek. Ekorrar, fågel, en del gamla, säger Nilas Tuolja, jagade till och med älg med armborst, men då måste man komma väldigt nära. Jag kan inte hjälpa, men efter de här berättelserna framstår modern jakt som en ganska fånig sysselsättning. Riskfri, kunskapsfri och känslofri. Samerna fiskade, jagade och skyddade sina renhjordar, jakten fanns i ett meningsfullt sammanhang. Den alstrade en egen kultur, som naturligtvis måste ha varit uråldrig, men som är dödsdömd när modern teknik och andra näringar tränger fram. Så här låter den gamla kunskapen, Ola Omma berättar om att skrämma vargen: "Jag har inte hört att varg lyckats döda hund. Vargar bryr sig heller nästan aldrig om att jaga hundar. Farliga människor finns nära hundar och det vet vargen. Vargen kan bli skrämd och byta riktning om den hör hundar som skäller nära". Kunskap genom det nära umgänget. Sannerligen, det är så långt från det debila rovdjurshatet man kan komma.

NY BOK

Yngve Ryd

Ren och varg - samer berättar Natur och Kultur
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!