Konstlivet i Luleå har aldrig varit så vitalt som nu. Det intygar konstnären Mats Risberg, 75. Och han borde veta. När Mats fick fart på sin egen verksamhet i mitten av 1960-talet fanns bara en handfull konstnärer i staden. Snarare var det Boden som var känt för sitt måleri. Sedan kom Sunderby konstskola och förändrade allt.
Mats Risberg har känt förändringens vindar, och i många fall varit en del av utvecklingen. Som målare är han dock 100 procent principfast. Konventionell skulle vissa säga. Risberg representerar en traditionell porträttkonst där syftet är att uppnå balans mellan färg, form och rumsgestaltning - en i grund och botten mycket konkret målarsituation där det gäller att komma i nivå med modellen. Föremålen för hans blick har alltid varit människorna, och kanske framför allt - kvinnorna. En preferens som började ifrågasättas på allvar vid 1980-talets slut, främst på könspolitiska grunder.
Stereotypa bilder
Mats inser själv det kontroversiella i att måla lättklädda kvinnor. Han säger sig också vara orolig för stereotypa kvinnobilder av i dag.
- Som jag ser det återfinns den osunda bilden av kvinnan främst inom den kommersiella världen, där företag profilerar sig med, och profiterar på, nedbantade tjejer, menar Mats, och fortsätter:
- När jag söker ut modeller är det däremot aldrig för att utnyttja någon. Självklart kommer kvinnan att vara ett objekt då jag målar henne, men det gäller för alla motiv. Dessutom tycker jag att alla tjejer är vackra, särskilt de som finns i stan.
- Om Gauguin kunde måla Tahitiskorna så kan väl jag måla Luleåtjejerna, fortsätter Mats.
- Från Tahiti sett är de lika exotiska.
Byråkratisk häxdans
Vi befinner oss i samma hem som Mats Risberg en gång växte upp i. En charmig äldre kåk med en lantlig gård, mitt i ett villaområde. Han har inte rört sig långt. Platsen han står på nu, mitt i ateljén, är den exakta punkt där han föddes.
Samtalet landar ofta i de kontroverser som Mats varit inblandad i de 30 senaste åren. Många minns nog den ratade altartavlan i Luleå domkyrka.
- Den nakna kvinnofiguren var anledningen till all uppståndelse, förklarar Mats. Dåvarande domprosten Nils Andersson kunde inte tänka sig att hålla gudstjänst under rumpan på den tanten.
- Därför tog en byråkratisk häxdans vid, som tack och lov slutade med ett regeringsbeslut om att tavlan skulle vara kvar i kyrkan.
Rev kapellet
Lugnet var bara tillfälligt. När Andersson ersattes av Lennart Edquist tog striden fart igen. Även Edquist försökte få bort altarmålningen, på samma grunder men med andra medel. Enligt Mats skrev han till kyrkorådet med bryderier om att kapellet inte fungerande tillfredställande och att det sålunda stod tomt år efter år.
- Inte så konstigt, då han hade flyttat bort alla stolar därifrån, enbart för att styrka sin tes, säger Mats. Och tror ni inte att man rev hela kapellet - som var ritat av arkitekten Bengt Franklin (!) - bara för att få bort kvinnofiguren.
Hustrun som en hägring
En annan omstridd tavla är den som Mats målat av familjen Niemi, där hustrun Eelkje Tuma poserar naken, medan maken är fullt påklädd.
- Bakgrunden till motivet var att jag träffade Niemi på en fest, där han gick omkring med sin nyfödde son på armen. Frun befann sig för tillfället i Holland.
Mats fastnade för tankebilden och menar att han ville porträttera Mikael med sin son i famnen medan hustrun snarare framstod som en hägring, för stunden frånvarande.
- Hon står vid ett holländskt fönster, och det med att hon är naken är just för att framställa henne som en synvilla. Dessutom var hon gravid vid tillfället, och det ville jag accentuera.
Att röra sig i Mats Risbergs kombinerade hem och ateljé är att vandra omkring i ett vaxkabinett, med nedslag från hela Luleås historia. Plötsligt möts jag av ett nakenporträtt föreställande Karin Mamma Andersson. I en annan vrå ser jag en ekivok målning av Petra Brylander, numera chef för Malmö stadsteater. Bland tavlorna finns också Kulturgårdens Elin Alexandra Sundström, spelandes cello. Ett litet, litet urval män blickar fram bland de ramade motiven: Flu i Svänggänget, konstkritikern Mikael Olofsson, skådespelaren Mats Pontén.
Vad man allra minst ser hemma hos Mats Risberg är dock nya tekniska innovationer, precis som man inte finner någon iPhone i händerna på de kvinnor han målat av.
- Jag tycker mig se en särskild olustig utveckling i samhället, förklarar Mats. Människor betraktar andra människor dagarna i ända, men bara genom små skärmar där ansiktena slipats till perfektion i förhand. Som en effekt av detta värjer sig konstnärerna mot bilden av människan. I stället försöker de måla av själva distansen.
Folk tröttnar
Mats tror att folk kommer att tröttna på illusionsframställningarna vad det lider. Däremot ifrågasätter han min tes om att det klassiska blivit något kontroversiellt i sig - snarare blir konst provocerande när konstnärer struntar i vad som är tradition och inte.
- Dagens unga konstnärer är i regel så angelägna om att bryta mot traditioner att de inte hinner ta sig tid att bekanta sig med dem.
- För egen del får pendeln svänga åt vilket djävla håll som helst. Jag var ute redan när jag började på konstfack.