Sedan det i Alliansens kulturbudget (vilken vi nu följer) aviserats nedskärningar av kulturtidskriftsstödet på över 75 %, från 19 miljoner till 4 miljoner kronor, ligger nu majoriteten av de svenska kulturtidskrifterna i slaktbänken. En redan gravt underfinansierad verksamhet – drygt etthundra tidskriftsredaktioner delar på pengarna – ska få det ännu snålare.
Det intellektuella arbete som inte kan värderas i pengar men trots allt möjliggjorts av mycket små medel ska nu spolas bort som diskvatten. Genom ett pennstreck och mumlande hänvisningar till besparingsbehov och den framväxande digitaliseringen.
Inom vilket annat område hade en sådan besparing kunnat föreslås? En besparing som inte bara gör det kärvare att fortsätta och som kräver vissa förändringar i upplägget, utan en besparing som om den ligger fast faktiskt innebär en dränering av ett helt verksamhetsområde.
En kulturtidskrift är nämligen, i likhet med ett balettkompani eller utgivning av litteratur på minoritetsspråk, inte något som kan marknadsutsättas. Inte på tusen år finns det kommersiella möjligheter inom detta fält. Är det därmed oviktigt? Helt säkert för den som är slav under en merkantil logik och fäster prislappar på skapelsen. Kulturtidskrifterna boostar inte BNP:n, får inte Stockholmsbörsen att skjuta i höjden. Det är ett som är säkert. Men genom sin initierade blick på konsten och samhället utgör de en rödlistad art förutan vilket det kulturella ekosystemet skulle vara avsevärt fattigare.