Kulturnatt för tredje gången i Luleå. Arrangemanget från första förälskelse och surrealistiska möjligheter; att se Norrbotten Big Band spela i gruset utanför det som skulle bli Kulturens hus var en härlig upplevelse, till etablerat. Och genast har det blivit svårare. Det är det alltid, oavsett evenemang. Första frågan gäller förstås om Kulturnatten är en självklarhet i publikens medvetande och om man kan fortsätta som tidigare, eller om det krävs förändring. Man måste också fråga sig om kulturarbetarnas arbetsställen fortfarande vill lägga kraft och pengar på att förbereda framträdanden, och om det finns nog många amatörer som ser möjligheter i Kulturnattens scen. Programmets myller talar för att det senare gäller. I den tidiga aftonen vandrar jag från Norrbottens museum i Storgatans ena ände, gör en sväng genom Stadsparken och får med mig muntra texter av orkestern Bältans män, till restaurangen Jazzomat vid järnvägsstationen. Där är det över måttan fullt. Fullt är också en bra beteckning på många andra lokaler, likaså att mötena med människor man känner blir korta. Alla är på väg; vi glider runt i ett Luleå där höstkvällen lägger sig svart, vantarna kommer på, och marschaller blir brinnande vattenpussar. Utomhus stänger scenerna en efter en, Stadsparken ligger mörk och jag somnar nästan i Domkyrkan, men utanför rockscenen på Lillan är publikflocken stor. Där ska baskaggarna mullra en bit in på nästa dygn. Så svaret måste bli ja. Kulturnatten tycks ha blivit en tradition för tillräckligt många, och staden får andas med den puls en stad ska ha när de olika människor som bebor den hålls samtidigt i det offentliga. En del för att besöka vänner och grannar som öppnat kulturell salong i lånad lokal, andra för att gå på fest medan restauranger serverar och de professionella artisterna erbjuder det fullfjädrade. Skälen kan faktiskt kvitta, men beroendet är ömsesidigt.
