Men innan Snusmumriken kommit in på scenen har Muminorkestern bestående av Tooticki/Stefan Blomquist, Polishemulen/Christian Paulin och Filifjonkan/Max Åhman, de senare också en del av musikgruppen Mynta, gjort entré. De är minst lika viktiga då I Mumindalen är ett näst intill unikt tillfälle att i dag få höra muminvärldens musik och visor. Många spelas som förut medan andra sånger har snabbats upp och fått samtidsfärg utan att det säregna gått förlorat.
Det blir varmt i kroppen när de rullar ut i salongen. Måste vara länge sedan jag hörde dessa vemodigt filosofiska sånger, och det är uppenbart att de har saknats. Muminensemblen gör helt enkelt en viktig kulturgärning när ännu en generations barn får möta Erna Tauros kompositioner till Tove och Lars Janssons texter tack vare deras turné genom landet.
Berättelsen som ramar in musiken känns däremot, och även om den delges oss på ett bra sätt, mindre viktig. Sagan är inte hämtad ur någon särskild bok utan Jens Andersson, som svarar för manuset, har gjort en slags pyttipanna. Det är vår och inte sommar som fonden påstår i dalen, och därför sover ännu mumintrollet. Ur Trollkarlens hatt har Andersson sedan lånat dramatiken och den kanske allra sorgligaste passagen där Mumintrollet förvandlas till ett riktigt fult litet kryp som ingen känner igen. Men det tar faktiskt nästan 25 minuter innan Mumintrollet självt kommer in på scenen och då går faktiskt ett riktigt sus i publiken. Innan dess har det till min glädje varit Anna Källströms, hon spelar Lilla My, show.
Signaturmelodin till de minst 15 år gamla animerade, något utslätade japanska mumintrollfilmerna får sedan avsluta konserten.
Med sitt dansbandssväng är den när man är på rätt humör riktigt klämmig.
Fotnot: I Mumindalen besöker den kommande veckan även Haparanda, Kalix, Överkalix Övertorneå, Pajala, Kiruna, Gällivare och Piteå.