Den isländske författaren Sjón tar emot mellan sina många resor på kafé Stofan, ett stenkast från Alltinget. Här hemma har han nyligen introducerats som poet med boken Stensamlarens sång, välkänd som han är inte minst efter romanen Skugga-Baldur som bland annat gav honom Nordiska Rådets litteraturpris 2005.
Sedan dess har hans romaner översatts till ett 30-tal språk, senast till kinesiska, där Skugga-Baldur förra veckan lanserades på en bokmässa i Peking.
– Trots sin litenhet är ändå Reykjavik en huvudstad. Därför har vi en kulturell organisation som hör en huvudstad till med Nationalmuseum, Nationalteater, konsertscener, konstmuseer, skivbolag, förlag och allt annat som ska till, säger Sjón och berättar att flera av de tunga kulturinstitutionerna byggdes i början av 1950-talet som ett resultat av självständigheten från Danmark 1944.
Fick behålla språket
Men han pekar också på det kulturella arvet från sagorna.
– Det är ett mysterium att sagorna kom till, men de har betytt allt för oss tror jag. Inte minst hur vi blev behandlade under kolonisationen. Här gav de sig aldrig på vårt språk eller vår historia, det stannade kvar hos oss. Tänk dig själv om ni i Norrbotten haft en målartradition som till exempel Venedigskolan – vad skulle inte det ha betytt för er? Arv av det slaget sätter sig i blodet på folk, det är jag säker på.
I sitt eget författarskap söker Sjón alltid efter konflikten mellan det lokala och det globala. I senaste romanen Máni Steinn (Månsten), hyllad och prisbelönt på Island, i svensk översättning till hösten, skildras mötet mellan en isländsk pojke och världen i form av europeisk avantgarde-film. I Skugga-Baldur berättade han en inhemsk historia som han raffinerat kopplade samman med världens samtida etiska frågeställningar. Till sin egen och förläggarens förvåning kom boken att bli hans litterära genombrott och sedan dess vågar han lita på sin egen lust till de gamla berättelserna. Särskilt de förkastade.
– För mig finns det ingen lokal kultur. Allt kommer någonstans ifrån och existerar bara i dialog med världen utanför. Därför är jag också absolut emot nationalism i alla dess former, säger Sjón, som i framtiden gott kan tänka sig att framtidens isländska litteratur kommer att skrivas på en thaiinfluerad polska med tanke på att antalet invandrare på Island nu räknas till 13 procent.
– Vad vet vi hur det kommer att se ut om 150 år? För min del är jag bara glad om framtidens människor över huvud taget kommer att skriva.
Återskapat förtroendet
För ett litet land betyder de internationella framgångarna på kulturscenen mycket, ger ett viktigt självförtroende. I Sjóns ögon var det också den isländska kulturen, de framgångsrika musikerna, författarna, konstnärerna som öppnade den dörr som finansvikingarna sedan rusade igenom.
– I omvärldens ögon framstod Island som en kreativ ö som skapade massor av goodwill. Om islänningarna är så bra på det konstnärliga fältet är de kanske lika bra på affärer, resonerade nog många. Ända tills allt sprack och man insåg att det bara handlade om ett gäng finansiella banditer som visade sig vara rent kriminella.
Men det är också tack vare kulturen Island återskapat förtroendet igen, tror Sjón. Dels utomlands, men också på hemmaplan i Reykjavik där medborgarna efter krisen röstade för ett politiskt styre bestående av en rad mer eller mindre kända artister och kulturarbetare.
– Jag tycker att det säger mycket om kulturens roll i vårt samhälle. När en stad står på randen till bankrutt röstar medborgarna på människor med hög integritet och vana att jobba med väldigt lite pengar.