Namnet Kaleido kommer från kalejdoskop. En optisk leksak som kan skapa oändliga visuella mönsterkombinationer. Namnet är väl tänkt som en sinnebild för de gränslösa möjligheternas hus.
De senaste tjugo åren har konstutställare och konstpublik i Piteå fått nöja sig med mer eller mindre tillfälliga och bristfälliga lösningar. Jag erinrar mig att under denna tid har konstutställningsverksamheten inhysts i sju olika lokaler. Gamla Sparbanken efter Gågatan, nu införlivad med Krokodil, låg nog bäst till för spontanbesökare men lokalerna var alldeles för små. Med tanke på att kommunen under de senaste decennierna föredömligt nog lagt sig vinn om att arbeta konstpedagogiskt med barn och äldre så har behovet av en ateljé för den verksamheten varit av nöden. Nu har man både konsthall och en studio. Dessutom dataverkstad, café, aktivitetsrum och kontor för personalen.
Själva konsthallen utgörs av ett långsträckt rum på 250 kvadratmeter som delas i nästan sin hela sträckning av en bred ramp. Det finns en höjdskillnad på ca 1,2 meter mellan entrén och de övriga ytorna i husets bottenplan. Rampen, kan jag tänka mig, är en bekväm lösning för rullstolsbundna och transporter från lastbryggan i husets ena ände till den pub som ligger i motsatta änden av huset mot Gågatan. För hängning av konst är det definitivt en försvårande omständighet. Om man skall använda den väggen måste man hänga trappstegsvis vilket kan ge ett rörigt intryck. Lutningen på golvet gör att man inte heller kan avdela den nästan trettio meter långa väggen med skärmar.
Som vanligt vid sådana här byggen har man sparat in på förrådsutrymmen. En grundregel för konsthallar är att man bör ha lika stora ekonomiutrymmen som utställningsyta.
På plussidan tycker jag att man har funderat klokt vad beträffar ljussättning. Lanterniner på taket släpper in dagsljus genom ett antal takfönster. Man har undvikit fönster i väggarna som ofta skapar besvärande reflexer i glasade bilder. Lysrörsarmaturerna med dagsljusrör ger ett fint allmänljus som kompletteras med LED-ljus i ett stort antal spotlights. Väggarna är brutna i grått och golvparketten i trä ger värme åt hallen. I ena änden av konsthallen har man skapat en intimare rumslighet på ca 30 kvadratmeter för presentationer i mindre format. Det ger en viss flexibilitet i utställningsverksamheten. I konsthallens förlängning åt det andra hållet har man byggt en stor öppen ateljé för kreativa aktiviteter. Här kan de konstpedagogiska verksamheterna få fritt utlopp i en inspirerande verkstadsmiljö som med en glasad vägg vänder sig mot det som är planerat som ett grönområde. Vägg i vägg ligger en digital verkstad med bild, ljud och filmredigering. En lysande idé som har framtiden för sig. Det har även närheten till Stadsmuséet vid Rådhustorget, här kan man ana expansionsmöjligheter.
Ett minus är att det inte finns någon reception till konsthallen. Ett misstag som Kulturhuset i Luleå snabbt fick rätta till. Mötet mellan publiken och en närvarande sakkunnig personal är oerhört betydelsefullt då konsten och den stora publiken allt som oftast står en bra bit ifrån varandra. Ett inlevelsefullt samtal om konsten kan vara avgörande för upplevelsen och göra det mer intressant att återkomma en annan gång till en utställning.
Allhuset Kaleidio är ett rejält kulturellt kliv framåt och vittnar om högt ställda kulturella ambitioner. Piteå har fått ett centralt beläget, välkomnande vardagsrum.
Nu gäller det att fylla det med liv och publik närvaro.