Kulturella fyrplatser
"Det började med en folkstorm. De goda borgarna i Münster rasade mot en abstrakt, rörlig, skulptur som 1973 skänktes till den konservativa, katolska småstaden i nordvästra Tyskland." Så inleds DN:s artikel 4 juli om samma stora skulpturutställning i Münster som Patric Moreau berättade om i onsdagens Kuriren.
Fyra år senare hölls den första skulpturutställningen i staden. Då fick polisen ingripa mot publiken som försökte rulla ner konstnären Claes Oldenburgs verk med stora biljardkulor i sjön Aa, berättar Birgitta Rubin i artikeln. Verket har senare blivit en symbol för Münster och utställningen, som i dag räknas till de tre stora i Europa, återkommer var tionde år.
Citatet ovan ger återklang i den diskussion som också pågår i Norrbotten på grund av den betydligt yngre sommarbiennalen i Luleå. Och tveksamheterna från Münster känns igen, men här snarare mot konstnärerna än mot verken. Tyvärr kan jag inte heller låta bli att ana en hindrande rädsla för oordning hos Ylva Strutz (fp). I sitt svar på kultursidan 7 juli kommenterar hon återigen det krogbråk som anmälts. En icke-svensk konstnär som medverkar i biennalen är den utpekade.
Hela inlägget hamnar till slut i en tankevurpa som får konsekvenser för hur Strutz kan förhålla sig till konstnärligt skapande. Ja, förmodligen till allt skapande; vetenskap så väl som utbildning. För skulle upphovsmännen så som hon skriver alltid "respektera och upprätthålla spelreglerna i ett demokratiskt samhälle", skulle mycket lite upptäckas. Det debattören glömmer är att ett demokratiskt samhälle hela tiden flyttar, ska flytta, gränser och förändra sina spelregler.
För de kreativa yrkena är ifrågasättande och frågor till tiden, materialen, tingen, människorna, rummet, också grunden för att över huvud taget påbörja arbetet. Däremot vet man inte alltid vad utforskningen leder till. Den kan komma att utmana både tabun och föreställningar - eller till och med ställa världsbilder på ända.
Klimatet för att dessa människor ska kunna verka skapas däremot av andra. Inte minst av politiker och mecenater. De måste då vara ännu modigare än konstnärerna. Tillåta en viss rufsighet, och som i fallet med ett anmält krogbråk, låta polisen göra sitt jobb innan man drar politiska växlar på händelsen.
Men den infrastruktur vi i dag har i Norrbotten vittnar snarare om motsatsen. Både högre utbildningar och konstinstitutioner saknas och de offentliga utsmyckningarna tar knappast någon plats alls. Luleå kommuns ekonomiska stöd till sommarbiennalen är därför närmast överraskande. Med större mod och kunskap skulle de kommunala politikerna kunna bidra till att skapa ett slags kulturella fyrplatser på Nordkalotten. Miljöer som drar till sig fler kreativa krafter i stället för att stöta dem ifrån sig.
Så jobbar vi med nyheter